<?xml version="1.0" encoding="utf-8"?>
<feed xmlns="http://www.w3.org/2005/Atom">
   <title>Josefin Brink</title>
   <link rel="alternate" type="text/html" href="http://josefin.brink.riksdagsvanstern.org/" />
   <link rel="self" type="application/atom+xml" href="http://josefin.brink.riksdagsvanstern.org/atom.xml" />
   <id>tag:,2009:/15</id>
   <updated>2009-04-08T15:20:35Z</updated>
   <subtitle>Solidaritet och kärlek</subtitle>
   <generator uri="http://www.sixapart.com/movabletype/">Movable Type 3.32</generator>

<entry>
   <title>Annika Östberg och rättvisan</title>
   <link rel="alternate" type="text/html" href="http://josefin.brink.riksdagsvanstern.org/2009/04/annika_ostberg_och_rattvisan.php" />
   <id>tag:josefin.brink.riksdagsvanstern.org,2009://15.2521</id>
   
   <published>2009-04-08T12:42:27Z</published>
   <updated>2009-04-08T15:20:35Z</updated>
   
   <summary>Annika Östberg har fått lämna fängelset i Kalifornien. Har man läst boken om Annikas liv och följt rapporteringen av hennes fall går det inte att känna annat än; Äntligen! Det går inte heller att känna annat än totalt främlingskap inför...</summary>
   <author>
      <name>Josefin</name>
      <uri>http://www.riksdagsvanstern.org/jb</uri>
   </author>
         <category term="Övrigt" scheme="http://www.sixapart.com/ns/types#category" />
   
   
   <content type="html" xml:lang="se" xml:base="http://josefin.brink.riksdagsvanstern.org/">
      Annika Östberg har fått lämna fängelset i Kalifornien. Har man läst boken om Annikas liv och följt rapporteringen av hennes fall går det inte att känna annat än; Äntligen! Det går inte heller att känna annat än totalt främlingskap inför det amerikanska rättsysstemet.
      <![CDATA[Annika Östberg har aldrig hävdat att hon är oskyldig. Inte heller har hon själv framställt sig som ett "offer" i den meningen att hon inte kan eller bör ta konsekvenserna av sitt handlande. 

Däremot har hon, genom att klarsynt och osentimentalt berätta om sitt liv, sitt missbruk och sina brott och sitt straff levererat levande argument för en humanistisk syn på brott och straff och emot de principer som styr det amerikanska rättssystemet. 

Principer som vilar stadigt på gammaltestamentlig grund, där hämnd är nyckelordet.

Vid varje tillfälle då Annika Östbergs begäran att få sitt livstidsstraff tidsbestämt behandlats av kriminalvårdsnämnden i Kalifornien har dottern till den mördade polismannen suttit med. Hon har fått ge sin syn på saken och därmed påverkat nämndens beslut.

Senast år 2005, alltså 24 år efter mordet, berättar <a href="http://www.expressen.se/Nyheter/1.1525381/offrets-anhoriga-slapp-inte-annika-fri">Expressen</a>, ropade dottern inför nämnden att: "Jag vill ha tillbaka min pappa! Jag vill att mina barn ska veta vem deras morfar är och inte bara ett foto på väggen."

Östbergs ansökan avslogs. 

Det vansinniga med att låta de anhöriga påverka rättsskipningen kan knappast illustreras tydligare. 

Godtyckligheten för den dömde blir total: Hade den mördade inte haft några anhöriga är det ganska troligt att Östberg sedan länge fått sitt straff tidsbestämt, och hon hade kunnat överföras till svenskt fängelse långt tidigare. 

Men dessutom; hur bra är det för brottsoffer/anhöriga att tilldelas rollen som kvasidomare?

Att förlora en nära anhörig är ett svårt trauma som väcker både sorg och vrede. I synnerhet om den anhörige blivit mördad. Det är basic, allmänmänskligt. Hur man klarar en sån katastrof beror i hög grad på vilken hjälp man får att bearbeta och lära sig hantera sina känslor, och att förlika sig med det som hänt.

Att 24 år efter mordet på sin far skrika: "Jag vill ha tillbaka min pappa" är ett tecken på att man inte lyckats med det. Det är tragiskt och hjärtslitande.

Men det väcker också den oundvikliga frågan: Kan det faktum att hon gång på gång kallats in för att vittna inför kriminalvårdsnämnden ha försvårat hennes bearbetning av sorgen? Det är i alla fall inte osannolikt.

Ett system där anhöriga till mordoffer tillåts påverka rättsskipningen skapar rimligen också förväntningar på att visa sin sorg genom just rop på hämnd; Den som visar en förlåtande attityd till sin anhörigas mördare lanske inte sörjer tillräckligt? 

Det är ett sjukt system som inte gynnar någon. 

Vill man fördjupa sig i hämndens betydelse i det amerikanska rättsystemet och hur det påverkar männiksor rekommenderas att läsa <a href="http://www.roslund-hellstrom.se/">Edward Finnigans upprättelse </a>av författarduon Roslund och Hellström.

Det är en otroligt spännande deckare, men framför allt ett brandtal för humanism i motsats till öga-för-öga som utgångspunkt för rättsväsendet. För hela samhällets skull.




]]>
   </content>
</entry>
<entry>
   <title>Visioner när de är som bäst</title>
   <link rel="alternate" type="text/html" href="http://josefin.brink.riksdagsvanstern.org/2009/04/visioner_nar_de_ar_som_bast.php" />
   <id>tag:josefin.brink.riksdagsvanstern.org,2009://15.2504</id>
   
   <published>2009-04-02T15:44:25Z</published>
   <updated>2009-04-02T16:06:42Z</updated>
   
   <summary>Det finns många goda skäl för den som ogillar EU att går och rösta i EU-parlamentsvalet i juni. Till exempel att man gillar solidaritet, internationellt samarbete och demokrati. Men då gäller det ju att rösta på ett parti som står...</summary>
   <author>
      <name>Josefin</name>
      <uri>http://www.riksdagsvanstern.org/jb</uri>
   </author>
         <category term="Övrigt" scheme="http://www.sixapart.com/ns/types#category" />
   
   
   <content type="html" xml:lang="se" xml:base="http://josefin.brink.riksdagsvanstern.org/">
      Det finns många goda skäl för den som ogillar EU att går och rösta i EU-parlamentsvalet i juni. Till exempel att man gillar solidaritet, internationellt samarbete och demokrati. Men då gäller det ju att rösta på ett parti som står för just det.
      <![CDATA[En lögn som upprepas tio miljarder gånger har tyvärr en tendens att förvandlas till en sanning i den politiska och mediala debatten. Till exempel det lågpannade påståendet att Vänsterpartiets kritik mot EU-projektet gör oss till nationalister som inte vill samarbeta med andra länder.

För den som eventuellt inte har klart för sig att det är kvalificerat skitsnack rekommenderar jag en läsning av denna text av Vänsterpartiets kandidat till EU-parlamentet <a href="http://hannalofqvist.blogspot.com/2009/03/matte-varlden-vara-storre-sa-har.html">Hanna Lövfqvist. </a>

Precis så; Världen är större än EU. Demokratin är viktigare än marknadens oinskränkta frihet. Och en byråkratisk, centralstyrd superstat är inte det enda alternativet för samarbete i Europa. ]]>
   </content>
</entry>
<entry>
   <title>Politisk matematik</title>
   <link rel="alternate" type="text/html" href="http://josefin.brink.riksdagsvanstern.org/2009/03/politisk_matematik.php" />
   <id>tag:josefin.brink.riksdagsvanstern.org,2009://15.2430</id>
   
   <published>2009-03-12T17:26:46Z</published>
   <updated>2009-03-12T18:10:57Z</updated>
   
   <summary>Efterfrågan på bilar, teveapparater och mobiltelefoner har gått ner i den globala finanskrisens spår. Behovet av skolundervisning, starroperationer och blöjbyten är däremot opåverkat av efterfrågetapp på marknaden. Regeringen tycker inte den har råd att se till att de behoven kan...</summary>
   <author>
      <name>Josefin</name>
      <uri>http://www.riksdagsvanstern.org/jb</uri>
   </author>
         <category term="Arbetsmarknad" scheme="http://www.sixapart.com/ns/types#category" />
         <category term="Feminism" scheme="http://www.sixapart.com/ns/types#category" />
         <category term="regeringen" scheme="http://www.sixapart.com/ns/types#category" />
   
   
   <content type="html" xml:lang="se" xml:base="http://josefin.brink.riksdagsvanstern.org/">
      Efterfrågan på bilar, teveapparater och mobiltelefoner har gått ner i den globala finanskrisens spår. Behovet av skolundervisning, starroperationer och blöjbyten är däremot opåverkat av efterfrågetapp på marknaden. Regeringen tycker inte den har råd att se till att de behoven kan täckas - vi har ju kris för Guds skull! Beskedet från Mats Odell är därför att kommunerna måste prioritera.
      <![CDATA[Men sanningen är att regeringen har gjort en annan prioritering för hur pengarna ska användas.

Nya och allt dystrare prognoser publiceras så gott som veckovis om de drastiska nedskärningar som snart kommer att tvingas fram i den gemensamma välfärden. Den senaste prognosen kom idag från Konjunkturinstitutet. 

Deras uppskattning är att kommuner och landsting behöver åtminstone 14 miljarder kronor i extra statbidrag nästa år för att kunna behålla dagens sysselsättningsnivå i förskola, skola, äldreomsorg, sjukvård osv. 

Alternativet är att åtminstone 30 000 anställda får gå. 30 000 personer vars arbetsinsatser behövs, varje dag, överallt i landet. Och som istället riskerar att bli arbetslösa, eftersom regeringen inte tycker sig ha råd med dem.

Det var något vagt bekant över Konjunkturinstitutets siffror. 14 miljarder kronor. Det låter ju nästan som...Just det: Årets upplaga av jobbskatteavdraget!

Jobbskatteavdraget steg 3 som infördes den 1 januari är faktiskt budgeterat till 15 miljarder kronor i år.

Och som de missunnsamma tråkmånsar vi är, lät Vänsterpartiet Riskdagens Utredningstjänst räkna på hur det där jobbskatteavdraget nu fördelar sig mellan folk i olika inkomstgrupper. Bara för att kontrollera om det verkligen är låg- och medelinkomsttagare som tjänat mest på det.

Är det så, vilket regeringen ju gärna hävdar, så finns det ju något slags efterfrågestimulans i reformen som åtminstone inte är helt stollig i en lågkonjunktur.

Men så är det inte. 

I själva verket tillfaller år 2009 drygt  52 procent av jobbskatteavdraget den mest högavlönade tredjedelen. De behöver inte öka sin konsumtion. De kommer rimligen inte att göra det heller i någon högre grad. Personer på de här inkomstnivåerna sparar om de får mer pengar. Och det blir det varken jobb eller skattintäkter av.

Den mest lågavlönade tredjedelen å sin sida, får hålla tillgodo med 8 procent av skattesänkningens totala värde. 

De 15 miljarderna skulle kunna ha använts bättre. En miljard hade väl kunnat få stanna hos de mest lågavlönade. Medan de 14 miljarder som behövs för att behålla personalen i vården, barnomsorgenoch skolan hade kunnat gå till just det.

Det skulle, till skillnad från att lägga dem på att ytterligare öka redan högavlönades utrymme för besparingar, ha hållit arbetslösheten nere och sysselsättningen uppe - vilket ju borde vara högprioriterat givet det allmänna läget på arbetsmarknaden. 

Det hade i sin tur hållit 30 000 kommun- och landstingsanställdas konsumtion uppe och hållit ekonomin igång. Istället riskerar de att kastas ut i låginkomstträsket på riktigt med usel a-kassa. Eller rentav bara byta konto i kommunen från lönekontoret till socialkontoret.

Och behoven av de arbetsuppgifter de anställda i kommunerna gör försvinner ju inte som sagt. Så det blir väl de uppsagda undersköterskorna, barnskötarna, lärarna och hemvårdarna som istället får kliva i och ta hand om sina gamla arbetsuppgifter oavlönat när den kommunala servicen inte längre har råd och tid.

Varför gör då regeringen den här bisarra prioriteringen? Har de missbedömt läget? Har de misslyckats? 

Knappast. Det här ÄR den borgerliga politiken. Ulla Andersson och jag skrev nyligen en artikel där vi utecklar den tesen lite närmare. <a href="http://arvidfalk.se/2009/02/borgerlig-strategi/">Läs den här.</a>



]]>
   </content>
</entry>
<entry>
   <title>Möjlig tolkning av dagens sammanbrott</title>
   <link rel="alternate" type="text/html" href="http://josefin.brink.riksdagsvanstern.org/2009/03/mojlig_tolkning_av_dagens_samm.php" />
   <id>tag:josefin.brink.riksdagsvanstern.org,2009://15.2425</id>
   
   <published>2009-03-11T20:00:37Z</published>
   <updated>2009-03-11T21:44:44Z</updated>
   
   <summary>Jag har tänkt väcka liv i den här slumrande bloggen en tid nu, och dagens besked om sammanbrottet i huvudavtalsförhandlingarna är ett skäl så gott som något. Sammanbrottet är på många sätt en dålig nyhet. Men det finns en bra...</summary>
   <author>
      <name>Josefin</name>
      <uri>http://www.riksdagsvanstern.org/jb</uri>
   </author>
         <category term="Arbetsmarknad" scheme="http://www.sixapart.com/ns/types#category" />
   
   
   <content type="html" xml:lang="se" xml:base="http://josefin.brink.riksdagsvanstern.org/">
      Jag har tänkt väcka liv i den här slumrande bloggen en tid nu, och dagens besked om sammanbrottet i huvudavtalsförhandlingarna är ett skäl så gott som något. Sammanbrottet är på många sätt en dålig nyhet. Men det finns en bra nyhet också. Och en hyfsad utmaning.
      <![CDATA[Det generella läget för fackliga framgångar inte är optimalt, för att underdriva lite lagom våldsamt.
Två och ett halvt år av antifacklig borgerlig politik har kraftigt underminerat löntagarnas kollektiva styrka.
 
A-kassan har i praktiken förlorat sin funktion som värn mot lönedumpning. I ett läge då en halv miljon färre löntagare är försäkrade och där den genomsnittliga ersättningsnivån för en arbetslös ligger på drygt 50 procent ökar pressen att gå med på eftergifter för att slippa förlora jobbet. 

Dessutom har Arbetsförmedlingen avlövats på det mesta av de utbildningar som tidigare möjliggjort en väg framåt och uppåt i kompetens- och lönehierarkin, och ersatts med fler ensidigt ställda krav på att söka och acceptera i stort sett vilket jobb som hels vart som helst i landet.

Kort sagt; regeringen har framgångsrikt trimmat upp skräcken för arbetslöshet med hot om radikal inkomstsänkning, tvång att flytta och byta yrke, inte till något mer kvalificerat och välbetalt, utan tvärtom.

Maktbalansen var därmed kraftigt rubbad till löntagarnas nackdel nredan innan krisen i industrin slog till. (Att en kris med hög arbetslöshet <em>alltid</em> är till löntagarnas nackdel är ju en no brainer, så att säga) Och arbetsgivarna har uppfattat läget; kraven på att säga upp lokala avtal och pressa ner lönerna har duggat tätt i de drabbade branscherna. Facken, i sin tur, har haft mindre än någonsin att sätta emot. 

IF Metalls uppgörelse om kortad arbetstid med sänkt månadslön ska ses mot den bakgrunden. En landsomfattande uppsägning av de inom industrin många gånger mycket värdefulla lokala avtalen hade kunnat leda till betydligt större förluster.

Det är bara att gratulera regeringen till en lyckad låglönepolitik (och beklaga att den lokala lönebildningen getts ett allt större utrymme. Och det är dessvärre inte regeringens fel.).

Dessutom har EU:s dråpslag mot fackliga rättigheter kantrat maktbalansen ytterligare åt arbetsgivarnas håll. Lavaldomen, Rüffertdomen, Luxemburgdomen har satt grundläggande principer om lika lön för lika arbete ur spel och öppnat för lönedumpning för gränsöverskridande företag inom EU.

Det svenska Lavalmålets för- och efterspel pekar i en och samma riktning; det var Svenskt Näringsliv som finansierade lettiska Lavals fall ända upp i EG-domstolen i strid med den kollektivavtalsmodell de som part förväntas stå bakom. Och det är Svenskt Näringsliv som efter utslaget kräver lagstadgad institutionalisering av den lönedumpning domen öppnat för.

Det är därför en händelse som inte känns helt slumpartad att det var Svenskt Näringsliv som idag bryskt avslutade förhandlingarna med LO och PTK om ett nytt huvudavtal. Och de förefaller inte skämmas ett ögonblick över att erkänna att de bröt för att facken vägrade att lägga sig platt i två fullkomligt fundamentala frågor; anställningsskyddet och konflikträtten.

Att ens begära det är som att begära att både salt och lakrits ska bort ur en påse Djungelvrål; utan konflikträtt och anställningsskydd är facket inte mycket mer än en tom påse med en fräsig logotyp.

Antingen trodde arbetsgivarna att facken var mörare och mer skärrade än de är inför det akuta läget. Eller så ville de aldrig göra upp från första början. Oavsett vilket räknade Svenskt Närinsgliv rimligen med win-win; antingen skulle facket gå med på att dra ut sina egna tänder. 

Eller så skulle kriget mot löntagarna trappas upp ytterligare i en skön spiral av "LO och PTK ville inte göra upp - nu måste vi hitta branschvisa/lokala lösningar - går inte det måste vi ha ny lagstiftning - och då är det fackets fel att den svenska modellen går i graven".

Händelsevis är det precis den senare upptrappningen som är i full gång. Svenskt Näringslivs Signhild Arbegård Hansen var <a href="http://www.svensktnaringsliv.se/fragor/huvudavtal/article73781.ece">blixtsnabbt ute</a> och krävde både branschvisa/lokala uppgörelser och lagstiftning.

Sven-Otto Littorin beklagar statsmannamässigt sammanbrottet i förhandlingarna, och säger sig inte vara intresserad av lagstiftning i dagsläget. Men ironiskt nog röstade Riksdagen idag om ett betänkande om arbetsrätten. Där låg en uppsjö motioner från hans allianskamrater där både LAS och strekrätten avskaffas eller urholkas i mer eller mindre radikal grad.

Det är inte direkt rocket-science att dessa kärnborgerliga krav kommer att "aktualiseras" och "föras fram av allt fler" inför kommande mandatperiod, då arbetslösheten kommer att ha skördat hundratusentals offer, och företagen "måste ges möjlighet att återhämta sig efter krisen" osv osv.

Och den goda nyheten? Facken gav inte med sig. Och <a href="http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidview/D45019455C00FE25C1257576004C924B">LO</a> och <a href="http://www.tcotidningen.se/Sites/TCOTidningen/templates/Article.aspx?id=7540">PTK</a> uppträdde samstämmigt och övertygande. De vill ta ansvar för den svenska modellen, och de vill göra det stående, inte på knä.

Det hade varit bättre med ett avtal. När det inte blev så, kan de fackliga förhandlarna ändå gå rakryggade ifrån förhandlingsbordet. 

För fackföreningsrörelsen och för den politiska oppositionen gäller det nu att utarbeta strategier för att skapa förutsättningar för framtidens svenska modell genom en väl avvägd mix av fackliga och politiska åtgärder. 

Kollektivavtalsmodellen var en gång arbetsgivarnas baby för att klara sig undan allt för starka och stridsvilliga fackföreningar. Idag är det vi som måste försvara och förstärka den för att klara löntagarna undan en allt mer aktivistisk arbetsgivarsidas godtycke. Det är en hyfsad utmaning, för att underdriva lite lagom våldsamt.

]]>
   </content>
</entry>
<entry>
   <title>Den här bloggen är inte död</title>
   <link rel="alternate" type="text/html" href="http://josefin.brink.riksdagsvanstern.org/2008/04/den_har_bloggen_ar_inte_dod.php" />
   <id>tag:josefin.brink.riksdagsvanstern.org,2008://15.1898</id>
   
   <published>2008-04-27T19:16:42Z</published>
   <updated>2008-04-27T19:18:50Z</updated>
   
   <summary>Men den tar nu officiellt en paus. Återkommer....</summary>
   <author>
      <name>Josefin</name>
      <uri>http://www.riksdagsvanstern.org/jb</uri>
   </author>
         <category term="Övrigt" scheme="http://www.sixapart.com/ns/types#category" />
   
   
   <content type="html" xml:lang="se" xml:base="http://josefin.brink.riksdagsvanstern.org/">
      <![CDATA[Men den tar nu officiellt en paus. Återkommer.
<img alt="pause.jpg" src="http://josefin.brink.riksdagsvanstern.org/pause.jpg" width="250" height="187" />
]]>
      
   </content>
</entry>
<entry>
   <title>Marknaden: Så funkar den!</title>
   <link rel="alternate" type="text/html" href="http://josefin.brink.riksdagsvanstern.org/2008/04/marknaden_sa_funkar_den.php" />
   <id>tag:josefin.brink.riksdagsvanstern.org,2008://15.1881</id>
   
   <published>2008-04-17T15:45:03Z</published>
   <updated>2008-04-17T16:03:13Z</updated>
   
   <summary>Hyresgästföreningen drar brallorna av den generalstolliga marknadsliberalism som är utgångspunkten i den utredning om framtidens hyror som regeringen beställt och som ska presenteras i morgon....</summary>
   <author>
      <name>Josefin</name>
      <uri>http://www.riksdagsvanstern.org/jb</uri>
   </author>
         <category term="tokhöger" scheme="http://www.sixapart.com/ns/types#category" />
         <category term="Övrigt" scheme="http://www.sixapart.com/ns/types#category" />
   
   
   <content type="html" xml:lang="se" xml:base="http://josefin.brink.riksdagsvanstern.org/">
      <![CDATA[<a href="http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=761545">Hyresgästföreningen drar brallorna</a> av den generalstolliga marknadsliberalism som är utgångspunkten i den utredning om framtidens hyror som regeringen beställt och som ska presenteras i morgon. ]]>
      Å andra sidan gör utredningen det mesta jobbet så att säga självt. Vad sägs om det här?Utredningen slår fast att: &quot;De allmännyttiga bostadsföretagen är skyldiga att ombilda sina lägenheter till bostadsrätt om det ger högre vinst och de får inte bygga lekplatser, &apos;om dessa inte bidrar till en bättre lönsamhet&apos;.&quot;

Exakt hur långt bort i tok har vi hamnat när detta på fullaste allvar kan anses vara en lämplig inriktning på verksamheten i de bostadsbolag svenska folket gemensamt byggt upp med sina pengar i syfte att borga för rätten till en god bostad åt alla?

Att allmännyttan i praktiken inte nått de målen är ju ingen orsak att ersätta idén om en bostadspolitik med andra mål än kortsiktig vinning med en marknadsliberalism så rå att självaste Milton Friedman förmodligen skulle rodna. Inte ens denne diktaturkramande galning hade nog kunnat gå så långt som att hävda att lekplatser enbart skulle kunna motiveras med lönsamhetsargument.

Däremot är utredningens förslag på hur bostadsbrist ska undanröjas tagen direkt ur marknadsfundamentalisternas gamla 50-talsbibel. Utredningen föreslår: &quot;ett efterfrågespåslag: när hyran prövas ska efterfrågan i det aktuella läget avgöra hyrans storlek. Påslag ska göras till dess efterfrågan planar ut.&quot;

I praktiken betyder den här idén att om 100 personer i kö till en ledig bostad ska hyran höjas till dess att 99 tvingas tacka nej av ekonomiska skäl. Eftrerfrågan på bostaden i fråga har då kommit i balans med utbudet, helt i enlighet med nyliberal teori.

De övriga 99? Nej, de har inte någon given plats i teorin. De hamnar utanför kalkylerna så att säga. Men lite får man ju offra för att uppnå den perfekta marknadens nirvana.

Jävla as!
   </content>
</entry>
<entry>
   <title>Hopp om livet - trots allt</title>
   <link rel="alternate" type="text/html" href="http://josefin.brink.riksdagsvanstern.org/2008/04/hopp_om_livet_trots_allt.php" />
   <id>tag:josefin.brink.riksdagsvanstern.org,2008://15.1877</id>
   
   <published>2008-04-16T16:07:47Z</published>
   <updated>2008-04-16T16:57:22Z</updated>
   
   <summary>Nu rasslar det loss. Big time. I riksdagsdebatten i januari om konsekvenserna av Lavaldomen stod jag som Vänsterpartist ensam och krävde att Sverige måste få garantier för kollektivavtalsmodellen innan vi godkänner EU:s nya fördrag. Nu börjar fackliga och socialdemokratiska röster...</summary>
   <author>
      <name>Josefin</name>
      <uri>http://www.riksdagsvanstern.org/jb</uri>
   </author>
         <category term="Arbetsmarknad" scheme="http://www.sixapart.com/ns/types#category" />
   
   
   <content type="html" xml:lang="se" xml:base="http://josefin.brink.riksdagsvanstern.org/">
      Nu rasslar det loss. Big time. I riksdagsdebatten i januari om konsekvenserna av Lavaldomen stod jag som Vänsterpartist ensam och krävde att Sverige måste få garantier för kollektivavtalsmodellen innan vi godkänner EU:s nya fördrag. Nu börjar fackliga och socialdemokratiska röster ställa krav på samma sak i rasande takt.
      <![CDATA[Sedan jag skrev om saken senast har det socialdemokratiska partidistriktet i Skåne beslutat att ställa krav för godkännandet av fördraget.

"Vi är positiva till fördraget, men det måste stå fullständigt klart att svenska kollektivavtal ska gälla på svensk mark och att facket ska kunna vidta stridsåtgärder för att hävda dem. Det måste först klaras ut, innan Sverige ratificerar" ,skriver Helene Fritzon, ordförande för socialdemokraterna i Skåne i ett pressutskick.

Det är inte kattskit, precis. Skåne är Socialdemokraternas största partidistrikt med 13 000 medlemmar och kan knappast ignoreras.

LO-distriktet i Stockholm - inte heller någon liten fjutt direkt - antog på sitt representantskapsmöte i går ett uttalande med följande två krav som slutkläm:

"Att rätten att vidta stridsåtgärder för att få kollektivavtal till stånd garanteras. 
Att det inte finns några frågetecken kvar kring den svenska modellen när riksdagen godkänner Lissabonfördraget."

Exakt. Det är ju det enda rimliga. Först reder vi ut det här med kollektivavtalen. Sen tar vi ställning till EU-fördraget. I den ordningen. Allt annat är ju politiskt självmord för var och en som vill kalla sig en vän av den svenska modellen.

Och här måste jag rätta mig själv: I mitt senaste inlägg hävdade jag att danskarna inte ska besluta om Lissabon innan deras utredning om konsekvenserna är färdig. Det visar sig att de visst ska ha omröstning om fördraget redan i nästa vecka. Och då är utredningen inte klar. Inget ljus i väster alltså.

Desto mer glädjande att det börjar vankas gryning här hemma. Och lite ironiskt - om än riktigt tråkigt - att <a href="http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=761208">Sören Wibe</a> just i det här läger väljer att lämna socialdemokraterna istället för att elda under det gräsrotsuppror som nu sprider sig mot EU-kramandet. Kanske är han trött. Kanske har han andra planer för framtiden. Ingen högoddsare att han står på en valsedel i EU-parlamentsvalet nästa år.

]]>
   </content>
</entry>
<entry>
   <title>Feghet, förhalning och anpassning</title>
   <link rel="alternate" type="text/html" href="http://josefin.brink.riksdagsvanstern.org/2008/04/feghet_forhalning_och_anpassni.php" />
   <id>tag:josefin.brink.riksdagsvanstern.org,2008://15.1865</id>
   
   <published>2008-04-11T14:27:54Z</published>
   <updated>2008-04-11T15:27:17Z</updated>
   
   <summary>Efter nästan fyra månader har den svenska regeringen äntligen fått ändan ur vagnen och tagit fram direktiv till den utredare som ska analysera konsekvenserna av Lavaldomen. Danskarna, som också berörs av domen, gjorde det i stort sett omedelbart. Så varför...</summary>
   <author>
      <name>Josefin</name>
      <uri>http://www.riksdagsvanstern.org/jb</uri>
   </author>
         <category term="Arbetsmarknad" scheme="http://www.sixapart.com/ns/types#category" />
         <category term="regeringen" scheme="http://www.sixapart.com/ns/types#category" />
   
   
   <content type="html" xml:lang="se" xml:base="http://josefin.brink.riksdagsvanstern.org/">
      <![CDATA[Efter nästan fyra månader har den svenska regeringen äntligen fått ändan ur vagnen och tagit fram <a href="http://www.regeringen.se/sb/d/119/a/102608">direktiv </a>till den utredare som ska analysera konsekvenserna av Lavaldomen. Danskarna, som också berörs av domen, gjorde det i stort sett omedelbart. Så varför denna ofattbara långsamhet i det land som faktiskt förlorade målet i domstolen, kan man undra? När man tar del av direktiven blir det tydligt att den svenska regeringens förhalning dessutom fortsätter.]]>
      <![CDATA[Utredaren får tid på sig fram till den 15 december att komma med sin rapport. Med tanke på vad det är som står på spel här; den svenska kollektivavtalsmodellen, är det minst sagt fräckt.

Regeringen planerar nämligen att riksdagen ska fatta beslut om att godkänna EU:s nya grundlag, Lissabonfördraget, innan dess. Jag vet, eftersom jag passade på att ställa frågan till Fredrik Reinfeldt vid hans frågestund i riksdagen igår. Han menade att det inte finns någon anledning att avvakta med beslutet om Lissabonfördraget tills vi vet vilka konsekvenser Lavaldomen får för kollektivavtalsmodellen.

Danskarna har dragit en helt annan slutsats. Deras parlament har beslutat att inte fatta beslut om Lissabonfördraget innan den utredning de tillsatte är färdig. De anser uppenbarligen att det mycket väl kan krävas att man ställer krav på EU-nivå för att garantera kollektivavtalsmodellens överlevnad, genom exempelvis undantag kopplade till Lissabonfördraget.

Den svenska regeringen vill alltså göra tvärtom; först godkänna fördraget, sedan få reda på vad som kommer att hända med kollektivavtalen. Jag kommer osökt att tänka på den stackars galningen i Tintinäventyret "Blå Lotus" som med ett gigantiskt svärd i hand jagar sina medmänniskor med devisen: "Först skär jag halsen av dig, sen får du veta sanningen".

Skälet till denna bakvända ordning är förstås att regeringen, liksom dessvärre socialdemokratins ledning, bestämt sig för att det enda som återstår att göra efter Lavaldomen är att anpassa svensk lagstiftning och praxis på arbetsmarknaden till EG-rätten. 

Det framgår också tydligt av direktiven, vilket bland andra <a href="http://www.byggnadsarbetaren.se/templates/bct_18.aspx?number=46294&category=21">Byggnads ordförande Hans Tilly</a> kommenterar klokt.

Det självklara - inte för en borgerlig regering, men väl för hela arbetarrörelsen - är naturligtvis att vägra godta EG-rättens överhöghet över vår arbetsmarknadsmodell. 

Jag har sagt det förut, men måste upprepa det igen; Alla som var för EU-medlemskapet sa att det är viktigt att vara med, för då kan man påverka. 

Och nu, när vi befinner oss i ett läge då det är mer angeläget än någonsin att påverka (eftersom kollektivavtalsmodellen står på spel) och vi har en historisk chans att göra det (genom att ställa krav för att godkänna Lissabonfördraget) vill EU-anhängarna lägga sig platt på rygg. 

Varför? Och vad tror man att det finns att vinna på en sådan strategi på lite sikt? Varför ska vanliga arbetare över huvud taget ställa upp på EU som projekt i nåt slags lojalitet med ett drömt "socialt Europa" när den faktiska utvecklingen inom unionen oavbrutet går arbetarna emot?

För min del kan gärna hela EU-projektet få implodera, så kanske ett nytt samarbete med medborgarnas bästa för ögonen kan ta form. Men för de som verkligen gillar EU. Vad tror de att de vinner på att låta EU hunsa svenska löntagare och öppna spjället för lönedumpning. Jag fattar det inte.

<a href="http://www.lotidningen.se/?id_site=8&id_item=16039">LO-tidningens ledare</a> gör en tänkvärd analys av läget:

"Efter Rüffertdomen kommer kraven på att Sverige inte ska ratificera Lissabonfördraget att växa i styrka. Vi måste få till stånd ett tydligt klarläggande om att vi själva bestämmer över hur arbetsrätten ska utformas. 

Det är något som vi borde ha krävt långt tidigare, har under flera år hävdats på denna ledarsida. De svenska förhandlare som deltagit i de långvariga diskussionerna om ett nytt EU-fördrag, först döpt till utkast till konstitution och numera kallat Lissabonfördraget, har uppträtt med enastående godtrogenhet och flathet. 

Vi borde med skärpa ha slagit fast att vi inte accepterar att EU-rätten tar över svensk grundlag, eller kan inskränka vår strejkrätt eller begränsa våra kollektivavtal. Då hade vi sluppit att hamna i det rättsliga skymningsläge vi nu befinner oss i."

Men det är ju inte för sent! Det krävs 3/4 majoritet i riksdagen för att godkänna Lissabonfördraget. Regeringen kan inte fatta det här beslutet utan stöd från Socialdemokraterna.

Det räcker att socialdemokraterna kräver att vi ska ha garantier för kollektivavtalen för att regeringen ska tvingas åka till Bryssel och förhandla. Det är det näst bästa efter en folkomröstning. 


]]>
   </content>
</entry>
<entry>
   <title>Högre skatter ett framgångsrecept</title>
   <link rel="alternate" type="text/html" href="http://josefin.brink.riksdagsvanstern.org/2008/04/hogre_skatter_ett_framgangsrec.php" />
   <id>tag:josefin.brink.riksdagsvanstern.org,2008://15.1856</id>
   
   <published>2008-04-08T17:15:09Z</published>
   <updated>2008-04-08T17:31:12Z</updated>
   
   <summary>Dagens stora och ganska enastående nyhet är förstås resultatet av den undersökning som Svergies Kommuner och Landsting (SKL) beställt, och som läckt ut till pressen. Folk prioriterar inte skattesänkningar framför bättre kvalitet i välfärden. Folk är till och med beredda...</summary>
   <author>
      <name>Josefin</name>
      <uri>http://www.riksdagsvanstern.org/jb</uri>
   </author>
         <category term="Arbetsmarknad" scheme="http://www.sixapart.com/ns/types#category" />
         <category term="Desinformation" scheme="http://www.sixapart.com/ns/types#category" />
         <category term="Övrigt" scheme="http://www.sixapart.com/ns/types#category" />
   
   
   <content type="html" xml:lang="se" xml:base="http://josefin.brink.riksdagsvanstern.org/">
      <![CDATA[Dagens stora och ganska <a href="http://gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=913&a=412856">enastående nyhet </a>är förstås resultatet av den undersökning som Svergies Kommuner och Landsting (SKL) beställt, och som läckt ut till pressen. Folk prioriterar <em>inte</em> skattesänkningar framför bättre kvalitet i välfärden. Folk är till och med beredda att betala mer i skatt om det leder till bättre kvalitet i den offentliga välfärden.]]>
      Och det är hisnande siffror; 9 av 10 föredrar bättre kvalitet i äldreomsorg, skola och sjukvård framför sänkt skatt. Det är till och med fler som prioriterar bättre kulturverksamhet framför sänkt skatt. (Inte för att det är oviktigt, men inte ens jag hade trott att det var såpass högt prioriterat!)

Mellan 70 och 89 procent kan tänka sig högre skatt för bättre barnomrog, skola, sjukvård och äldreomsorg. Mest villiga att betala mer i skatt är LO-medlemmarna och de unga. De som har lägst inkomster alltså.

Folk är inte dumma. 

Det måste reta den borgerliga ledningen inom SKL, som nog hade hoppats på ett helt annat resultat. Nämligen att folk skulle vara så korkade att de gått på den borgerliga propagandan om att sänkt skatt ger mer i plånboken - utan att det kostar i någon annan ände.

Men så ligger det inte till alltså, vilket är hoppfullt inför framtiden. Skattehöjningar - mot löften om satsningar på välfärden är en vinnarfråga. För folk är som sagt inte dumma.

För övrigt...
...har dagens nyhetsbrev från SKL följande rubriker:
 Vårdförbundet tar inte sitt ansvar  
 Kultur och fritid prioriteras i kommunerna   
 Krånglig lagstiftning hotar konkurrensen  
 Hög betalningsvilja räcker inte hela vägen  
 Håkan Sörmans krönika:  Gehör för stärkt självstyre i grundlag

Försöka duger.
   </content>
</entry>
<entry>
   <title>EG-domstolen tuggar vidare</title>
   <link rel="alternate" type="text/html" href="http://josefin.brink.riksdagsvanstern.org/2008/04/egdomstolen_tuggar_vidare.php" />
   <id>tag:josefin.brink.riksdagsvanstern.org,2008://15.1846</id>
   
   <published>2008-04-03T15:42:45Z</published>
   <updated>2008-04-03T16:30:36Z</updated>
   
   <summary>EG-domstolen har slagit till igen. I morse kom ett nytt domslut som slår fast att krav på kollektivavtalsenliga löner för företag och anställda som verkar i ett annat medlemsland utgör otillåtna handelshinder. Idén om EU som ett socialt projekt för...</summary>
   <author>
      <name>Josefin</name>
      <uri>http://www.riksdagsvanstern.org/jb</uri>
   </author>
         <category term="Arbetsmarknad" scheme="http://www.sixapart.com/ns/types#category" />
   
   
   <content type="html" xml:lang="se" xml:base="http://josefin.brink.riksdagsvanstern.org/">
      EG-domstolen har slagit till igen. I morse kom ett nytt domslut som slår fast att krav på kollektivavtalsenliga löner för företag och anställda som verkar i ett annat medlemsland utgör otillåtna handelshinder. Idén om EU som ett socialt projekt för löntagarnas bästa måste nu anses fullkomligt begraven under perukdammet i EG-domstolen.
      <![CDATA[Först Lavalmålet (läs mer om den <a href="http://josefin.brink.riksdagsvanstern.org/2008/01/politisk_kramp_efter_vaxholmsd.php#more">här</a>,  <a href="http://josefin.brink.riksdagsvanstern.org/2008/02/nu_hettar_det_till_om_vaxholms.php#more">här</a> och <a href="http://josefin.brink.riksdagsvanstern.org/2008/03/lavaldomen_x_2.php#more">här</a>) där Byggnads och Elektrikerna  - i EG-domstolen i praktiken representerade av svenska staten -fick underkänt för helt legala och normala stridsåtgärder i syfte att teckna helt legala och normala kollektivavtal. 

Och nu, knappt fyra månader senare, får den tyska delstaten Niedersachsen samma slags besked. Niedersachsen ville att det polska byggföretag som fått uppdarget att bygga ett fängelse skulle följa det kollektivavtal som gäller för alla inhemska byggnadsföretag och byggnadsarbetare i delstaten.

Lönerna är högre i det lokala avtalet än i det nationella kollektivavtal som allmängiltigförklarats (de har ett annat avtalssystem i Tyskland än i Sverige, där ett centralt avtal anses gälla som miniminivå, medan man har möjlighet att även teckna lokala avtal med bättre villkor). 

Och eftersom det polska företaget konkurrerade om anbudet med inhemska företag som följer det lokala avtalet, ansåg delstaten att det är just det avtalet som ska gälla för den som vinner anbudet - om konkurrens på lika villkor ska gälla.

Men krav på konkurrens på lika villkor är alltså enligt EG-domstolen att betrakta som ett otillåtet hinder för den fria rörligheten inom EU. Delstaten har bara rätt att kräva att det polska företaget ska följa det allmängiltigförklarade avtalet - som alltså har betydligt lägre lönenivåer än det lokala.

I klartext betyder det här att det är fritt fram för företag inom EU att dra runt i land efter land och bara betala ut minimilöner till sina anställda, medan de inhemska företagen kan vara bundna av avtal som ger betydligt högre löner och bättre förmåner.

Med andra ord; enligt EG-rätten inte bara kan, utan skall företag inom EU konkurrera om marknadsandelar med de anställdas löner som konkurrensmedel. Det är det som <em>är</em> lönedumpning, och själva motsatsen till det allra mest grundläggande syftet med facklig verksamhet.

Att EU är ett demokratiskt tvivelaktigt projekt i syfte att gynna marknadsintressena är inte direkt någon kioskvältare för oss som varit skeptiska till projektet från start. Men de här båda domarna från EG-domstolen borde faktiskt även få EU-entusiaster med något slags arbetarrörelseanknytning att börja överväga om det inte är dags att tänka om.

Ett enkelt och hederligt "Det blev inte som vi hade tänkt oss" räcker. Och så tar vi tag i det här tillsammans. För att rädda frukten av över 100 års facklig kamp som bokstavligen kostat människor blod, svett och tårar. Av respekt för de som kämpat, lidit, förlorat jobbet, fängslats, misshandlats och till och med dött för rätten att solidariskt och kollektivt kräva lika lön för lika arbete. 

I första hand: Låt oss folkomrösta om EU:s nya fördrag. Vänd ut och in på det och låt människor ta ställning till hur vår framtida demokrati kommer att fungera. 

I andra hand: Vägra godkänna fördraget om det inte kompletteras med 100-procentiga garantier för att löntagare i alla Europas länder är i sin fulla rätt att bekämpa lönedumpning genom att kräva kollektivavtal och vidta stridsåtgärder för att få dem till stånd. 

Hur kan fruktan för att ställa ett så enkelt och självklart krav vara större än fruktan för vad som kommer att ske om EU tillåts mala ner arbetarrörelsen och all social anständighet bit för bit? ]]>
   </content>
</entry>
<entry>
   <title>Falsk matematik och bra förslag</title>
   <link rel="alternate" type="text/html" href="http://josefin.brink.riksdagsvanstern.org/2008/03/logn_forbannad_logn.php" />
   <id>tag:josefin.brink.riksdagsvanstern.org,2008://15.1838</id>
   
   <published>2008-03-31T16:21:03Z</published>
   <updated>2008-03-31T17:20:58Z</updated>
   
   <summary>I förra veckan presenterade Arbetarrörelsens tankesmedja en rapport om arbetsmarknadspolitiken. Rapporten tar en brett grepp om frågan och nöjer sig inte med att enbart kritisera högerregeringens hetsjakt på sjuka och arbetslösa. Kritiken riktas också mot den ekonomiska normpolitik socialdemokratin anammade...</summary>
   <author>
      <name>Josefin</name>
      <uri>http://www.riksdagsvanstern.org/jb</uri>
   </author>
         <category term="Arbetsmarknad" scheme="http://www.sixapart.com/ns/types#category" />
         <category term="Desinformation" scheme="http://www.sixapart.com/ns/types#category" />
         <category term="regeringen" scheme="http://www.sixapart.com/ns/types#category" />
   
   
   <content type="html" xml:lang="se" xml:base="http://josefin.brink.riksdagsvanstern.org/">
      <![CDATA[I förra veckan presenterade Arbetarrörelsens tankesmedja<a href="http://www.arbetarrorelsenstankesmedja.se/AT/IMAGES/RAPPORT%20UTANFORSKAP.PDF"> en rapport </a>om arbetsmarknadspolitiken. Rapporten tar en brett grepp om frågan och nöjer sig inte med att enbart kritisera högerregeringens hetsjakt på sjuka och arbetslösa. Kritiken riktas också mot den ekonomiska normpolitik socialdemokratin anammade på 1990-talet och mot den allt större uppgivenhet inför utslagningen från arbetslivet som präglade politiken också före det ödesdigra regeringsskiftet 2006.]]>
      <![CDATA[Rapporten fick inte mycket till medial uppmärksamhet, även om rapportens lustmord på regeringens beräkningar av "utanförskapet" rönt en och annan kommentar. Det var i och för sig välförtjänt. Regeringens tal om över en miljon i "utanförskap" är falsk matematik och propagandamakeri av allra värsta sort.

Rapportförfattarna skriver:
"I finansplanen 2008 räknades det totala antalet ersättningsdagar inom de sociala trygghetssystemen (inklusive karensdagar och sjuklönedagar inom ramen för arbetsgivarperioden) om till så kallade ”helårsekvivalenter”, det vill säga hur många årsarbetskrafter denna totalsiffra motsvarade, något som angavs till 1,1 miljoner individer. 

Detta räknesätt innebär att anställda som varit korttidssjuka i influensa ingår i ”utanförskapet” och ”massarbetslösheten”, trots att det med alla normala definitioner handlar om icke-arbetslösa personer. Det betyder också att ”utanförskapet” innefattar personer, som under året haft en period av arbetslöshet men nu åter har jobb, återigen icke-arbetslösa individer."

De 1,1 miljonerna i "utanförskap" är alltså inte några faktiska individer. Det är så många helårsarbeten som skulle ha kunnat utföras om ingen enda arbetsför person hade varit sjuk, arbetslös, förtidspensionerad eller haft sjuka barn en endaste dag. Eller, om man så vill, om vi inte hade haft några sociala trygghetssystem alls. 

Rapporten tydliggör hur "utanförskapet" i själva verket används som ett propagandaredskap för att dels dölja de verkliga problemen med långvarig utslagning från arbetslivet, dels genomföra ett systemskifte i arbetsmarknadspolitiken.

För faktum är att den minskning av arbetslösheten som skett under 2007 i stort sett inte alls kommit de personer till del, som verkligen kan hävdas befinna sig utanför arbetslivet:

"Den fortsatta minskning av ”utanförskapet”, som skett under innevarande år, har inte omfattat de arbetssökande som har längst arbetslöshetsperioder eller som är långtidssjuka eller förtidspensionerade (sjuk-/aktivitetsersättning). Tvärtom har det inte skett någon påtaglig minskning i dessa grupper. Antalet nya beslut om sjuk-/aktivitetsersättning har istället ökat något under 2007, vilket ska jämföras med den kraftiga minskning som skedde under 2006. 

Den sysselsättningsökning, som enligt regeringen lett till att ”utanförskapet” minskat, består i huvudsak av personer som inte tidigare sökt arbete, och som inte heller innefattats i regeringens avgränsning av ”utanförskapet”."

Det här vet förstås regeringen om. De har ju också tillgång till statistiken från Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. Men det är ju roligare at tala om dem som fått jobb än de som man har försatt i en omöjlig situation genom att sänka deras ersättning, utmåla dem som smitare och fuskare och dragit in utbildningar och anställningsstöd för.

Men det är faktiskt mer än kritiken av den borgerliga regeringen som förtjänar att lyftas fram i rapporten. Faktum är att den i sin kritik av socialdemokraternas 1990-tal och i förslagen på hur framtidens arbetsmarknadspolitik bör utformas i många delar överensstämmer med Vänsterpartiets.

Rapportförfattarna menar att det är dags att överge den förlegade nyliberala normpolitiken, där inflationsbekämpningen som överordnat mål omöjliggör en politik för full sysselsättning. 

De menar vidare att arbetsmarknadspolitiken måste fokusera på verkningsfulla och individuellt anpassade inaster för dem som har det svårast att få jobb; de som saknar gymnasieutbildning, utlandsfödda och personer med nedsatt arbetsförmåga

Att fokus i debatten om utslagningen från arbetslivet måste förflyttas från de arbetslösa, långtidssjuka och funktionsnedsatta till själva arbetsplatserna. På det ökade arbetstempot, de slimmade oranisationerna och att arbetsgivarna avhänt sig allt ansvar för sysselsättning och folkhälsa till förmån för kortsiktig vinstmaximering.

Att det nog faktiskt är rimligare att genom subventioner betala människor för att utföra arbete utifrån sin egen förmåga än att lämna dem därhän för att de inte anses tillräckligt produktiva.

Och inte minst, att det är inte bara rimligt, utan nödvändigt, att anställa fler i den offentliga välfärdssektorn. Och att någon form av statligt stöd för det behövs om vi ska kunna ha en fungerande välfärd och en hög sysselsättning framöver.

Det är förslag som kunde vara hämtade från Vänsterpartiets budgetförslag.  <a href="http://www.riksdagen.se/Webbnav/index.aspx?nid=410&dok_id=GV02Fi276&rm=2007/08&bet=Fi276">Läs gärna det senaste!</a>


]]>
   </content>
</entry>
<entry>
   <title>Lavaldomen x 2</title>
   <link rel="alternate" type="text/html" href="http://josefin.brink.riksdagsvanstern.org/2008/03/lavaldomen_x_2.php" />
   <id>tag:josefin.brink.riksdagsvanstern.org,2008://15.1830</id>
   
   <published>2008-03-26T14:36:58Z</published>
   <updated>2008-03-26T15:29:05Z</updated>
   
   <summary>Ikväll ska jag diskutera konsekvenserna av Lavaldomen med Byggettans ordförande Johan Lindholm. Det ska bli spännande. Byggettan (Byggnadsarbetareförbundet i Stockholm) har, tillsammans med Byggnads i Göteborg och Skåne ställt samma krav som Vänsterpartiet med anledning av domen; att Sverige måste...</summary>
   <author>
      <name>Josefin</name>
      <uri>http://www.riksdagsvanstern.org/jb</uri>
   </author>
         <category term="Arbetsmarknad" scheme="http://www.sixapart.com/ns/types#category" />
   
   
   <content type="html" xml:lang="se" xml:base="http://josefin.brink.riksdagsvanstern.org/">
      Ikväll ska jag diskutera konsekvenserna av Lavaldomen med Byggettans ordförande Johan Lindholm. Det ska bli spännande. Byggettan (Byggnadsarbetareförbundet i Stockholm) har, tillsammans med Byggnads i Göteborg och Skåne ställt samma krav som Vänsterpartiet med anledning av domen; att Sverige måste kräva garantier för strejkrätten och kollektivavtalen som villkor för att underteckna EU:s nya fördrag, Lissabonfördraget.
      <![CDATA[Det är inte svårt att förstå Byggnads-avdelningarnas krav. Som anställda i en av de branscher som är mest utsatta för internationell konkurrens befinner sig landets byggnadsarbetare för närvarande i ett juridiskt ingenmansland.

Enlig svensk lag har de - än så länge - rätt att ställa det mest grundläggande av alla fackliga krav när ett utländskt företag utför ett jobb på ett bygge i Sverige; att kräva att de anställda hos företaget har samma löner och villkor som sina kollegor hos svenska företag.

Men enligt EG-domstolen har de inte rätt att kräva det, utan måste acceptera att jobba sida vid sida med kollegor med betydligt sämre löner och arbetsvillkor - det som brukar kallas lönedumpning. Först när Arbetsdomstolen kommit med sin slutgiltiga dom i ärendet blir rättsläget klart.

Men det kommer rimligen inte att göra läget bättre, så länge som EU:s grudnläggande principer om fri rärlighet tillåts vara överordnade fackliga rättigheter. AD kan egentligen bara döma på ett sätt.

Det är därför det krävs politisk handling för att neutralisera Lavaldomen. Och det har Byggnads förstått. Till skillnad från den socialdemokratiska ledningen, dessvärre. Men det finns ju tid att tänka om - och faktiskt stoppa hela godkännandet av Lissabonfördraget mot krav på gaarntier för fackliga rättigheter.

Det krävs 3/4 majoritet i riksdagen för att fördaget ska godkännas. Säger Socialdemokraterna nej, blir det inget. Vad väntar de på?

Här följer en debattartikel jag fått publicerad på Europaportalen i ämnet. Väntar med spänning på svar.

<strong>Socialdemokraterna är alltför passiva i Lavalfrågan</strong>

Lissabonfördraget garanterar inte svenska fackförbund rätten att kräva kollektivavtal för gästande företag. Det enda sättet att få den rätten är att lägga till en juridiskt bindande skrivning till fördraget. Ett sådant protokoll kan antas vid EU:s toppmöte i sommar och ges samma status som fördragstexten. Det skriver riksdagsledamoten Josefin Brink (v). 

Det var den svenska regeringen som drev och förlorade Lavalmålet i EG-domstolen. Ändå är just här som det politiska efterspelet av domen mest av allt präglas av passivitet och förhalning. Medan exempelvis det danska parlamentet har beslutat att inte godkänna EU:s nya fördrag förrän konsekvenserna av domen för danska kollektivavtal är fullt utredd planerar den svenska regeringen att godkänna fördraget först, och sedan låta en utredare presentera konsekvenserna av domen. Det är pinsamt på gränsen till skandalöst.


Att den socialdemokratiska ledningen dessutom deltar i nedtonandet av Lavaldomens konsekvenser och har valt en passivitetslinje gentemot regeringen är än mer obegripligt. 
Att Lavaldomen slår fast att fackens rätt att vidta stridsåtgärder för att kräva lika villkor för utländska företag och deras anställda är underordnad den fria rörligheten, vilket öppnar för social dumpning är alla seriösa bedömare överens om. 

Men när det kommer till att hitta lösningar finns tydliga skiljelinjer. Att den politiska högern, både i Sverige och i resten av EU inte är särskilt angelägna att hitta en lösning, utan nöjer sig med symboliska gester är kanske inte så förvånande. EG-domstolens godkännande av lönekonkurrens har befriat den politiska högern från en politisk strid de själva insett att de aldrig kommer att vinna i en demokratisk process.

Desto mer sorgligt är det att inte arbetarrörelsen kan enas kring ett absolut krav på att EG-domstolen inte ska ha makten att inskränka löntagarnas rätt att agera kollektivt för sina rättigheter. Att utnyttja det förhandlingsläge som genomförandet av Lissabonfördraget ger medlemsstaterna att ställa sådana krav borde vara en självklar politisk strategi för alla som värnar fackliga rättigheter och den svenska kollektivavtalsmodellen.

Istället har den socialdemokratiska ledningen, med EU-kommissionär Margot Wallström i spetsen, gjort ett snabbt godkännande av Lissabonfördraget till ett huvudnummer i Lavaldomens kölvatten. Motiveringen är att det nya fördraget ger ett starkare skydd för löntagarna. Det man hänvisar till är att rättighetsstadgan, som bland annat omfattar konflikträtten, kommer att bli bindande i och med det nya fördraget. Men frågan är om detta kommer att förändra förhållandet mellan konflikträtten å ena sidan och den fria rörligheten å den andra?

För det första har EG-domstolen redan åberopat rättighetsstadgan i 118 fall – senast i Lavalmålet. Domstolen har vägt in stadgan som om den redan var bindande, eftersom man räknat med att den förr eller senare skulle bli det. Läser man vad som står i rättighetsstadgan blir det tydligt att den inte på något sätt står i motsättning till EG-domstolens bedömning av Lavalmålet – tvärtom. I det avsnitt som rör förhandlingsrätt och rätt till kollektiva åtgärder står det att arbetsgivare och arbetstagare har rätt att förhandla och ingå kollektivavtal, samt att de i händelse av intressekonflikter kan tillgripa kollektiva åtgärder, inbegripet strejk.

Så långt verkar allt i sin ordning. Men det finns ett men. Och det är ett mycket viktigt men.
Rättigheterna kan endast användas i enlighet med gemenskapsrätten. Vilket betyder att konflikträtten – precis som Lavaldomen slog fast – är underordnad den fria rörligheten för tjänsteföretag, varor, arbetskraft och kapital, något som är själva grundbulten i gemenskapsrätten.

På direkt fråga från Vänsterpartiets EU-parlamentariker Eva-Britt Svensson, om hur rättspraxis i EG-domstolen kommer att påverkas av att rättighetsstadgan blir bindande i Lissabonfördraget, svara EU-kommissionär Margot Wallström så här: "När det gäller förhållandet mellan grund­läggande rättigheter och de fyra grundläggande friheterna (fri rörlighet för personer, varor, tjänster och kapital) har EG-domstolen utvecklat tydliga principer. Kommissionen anser att denna rättspraxis inte på något sätt kommer att påverkas genom att stadgan görs juridiskt bindande."

Att Lissabonfördraget automatiskt skulle garantera svenska fackförbund rätten att kräva kollektivavtal för gästande företag stämmer alltså inte. Det enda sättet att garantera fackens rätt att med alla i nationell lag tillåtna medel bekämpa lönedumpning är att lägga en juridiskt bindande skrivning till fördraget som tydligt ger dem den rätten. 

En sådan skrivning kan skrivas in i ett protokoll som ges samma status som fördragstexten. Ett sådant protokoll skulle kunna läggas fram redan vid EU:s toppmöte i sommar. Protokollet skulle kunna formuleras ungefär så här:

”Unionen garanterar medlemsländerna att reglera sina egna arbetsmarknader. Fackföreningar har rätt att inleda en konflikt om åtgärden syftar till att få till stånd kollektivavtal för att upprätta lika lön för lika arbete för utländska företag som driver verksamhet med utstationerad arbetskraft under deras uppehåll i landet. Genom detta protokoll upphäver Unionen alla former av framtida negativa konsekvenser för fackföreningarna med anledning av EG-domstolens dom från den 18 december 2007, den så kallade Lavaldomen.”

Budskapet från Sveriges och Europas arbetarrörelse borde helt enkelt kunna vara att utan det tillägget blir det inget godkännande av Lissabonfördraget. Vilka hinder finns det för dem som värnar löntagarnas rättigheter och den svenska modellen att ställa sig bakom ett sådant förslag och göra allt som över huvud taget står i ens makt för att det ska gå igenom? Var det inte för att påverka EU som vi skulle gå med? Och vad kan vara av mer avgörande betydelse för vanliga löntagare än den mest grundläggande rätten att kollektivt värna om löner och arbetsvillkor?
]]>
   </content>
</entry>
<entry>
   <title>Grattis alla som utnyttjar unga som förbrukningsvaror!</title>
   <link rel="alternate" type="text/html" href="http://josefin.brink.riksdagsvanstern.org/2008/03/grattis_alla_som_utnyttjar_ung.php" />
   <id>tag:josefin.brink.riksdagsvanstern.org,2008://15.1822</id>
   
   <published>2008-03-20T08:37:31Z</published>
   <updated>2008-03-20T10:41:53Z</updated>
   
   <summary>Regeringen torskade hos EU-kommissionen och fick inte genomföra de omfattande rabatter för arbetsgivare i den privata tjänstesektorn som de utlovade före valet. För att slippa bördan av ännu ett katastrofalt misslyckat vallöfte har regeringen därför bestämt sig för att istället...</summary>
   <author>
      <name>Josefin</name>
      <uri>http://www.riksdagsvanstern.org/jb</uri>
   </author>
         <category term="Arbetsmarknad" scheme="http://www.sixapart.com/ns/types#category" />
         <category term="regeringen" scheme="http://www.sixapart.com/ns/types#category" />
         <category term="tokhöger" scheme="http://www.sixapart.com/ns/types#category" />
   
   
   <content type="html" xml:lang="se" xml:base="http://josefin.brink.riksdagsvanstern.org/">
      <![CDATA[Regeringen torskade hos EU-kommissionen och fick inte genomföra de omfattande rabatter för arbetsgivare i den privata tjänstesektorn som de utlovade före valet. För att slippa bördan av ännu ett katastrofalt misslyckat vallöfte har regeringen därför bestämt sig för att <a href="http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=753406">istället erbjuda rabatterna</a> till alla arbetsgivare som har anställda som är under 26 år. ]]>
      <![CDATA[5,6 miljarder kronor beräknar regeringen att rabatten ska kosta - det vill säga, 5,6 miljarder som annars skulle ha betalats in till statskassan stannar nu istället i företagen. Det är mycket pengar - också i en statsbudget. 

Som en liten jämförelse skulle drygt 30 000 personer kunna anställas i vården, omsorgen eller skolan på heltid med avtalsenlig lön för motsvarande summa pengar. Att de skulle behövas vet varenda människa som besökt en vårdcentral, ett äldreboende, en förskola, en familjecentral eller haft kontakt med äldreomsorgen.

Men den samhällsservice som de flesta i något skede i livet i olika grad har behov av och som alla medborgare faktiskt har rätt till är inte något den borgerliga regeringen vill satsa på. Det är den privata tjänstesektorn som ska växa tycker de. Och det är där unga människor ska jobba. 

Det gör de faktiskt redan också. Hotell- och restaurangbranschen och detaljhandeln har låg medelålder på sin personal. Dessutom är andelen med otrygga visstidsanställningar stor just där. Och det är just visstidsanställningar som är det stora problemet för unga. 

Man har ett jobb i några månader, sen blir man arbetslös en period, och hittar kanske ett nytt jobb - ofta ett nytt vikariat, provanställning eller någon annan typ av visstidsanställning. Över 50 procent av alla anställda under 26 år har en otrygg visstidsanställning idag.

Arbetsgivarna utnyttjar ungdomar som reservarbetskraft helt enkelt. Det är fiffigt på flera sätt; nyanställda - i synnerhet unga nyanställda - har lägre lön än de som jobbat flera år. Ser man till att folk inte blir kvar så länge i jobbet, håller man lönekostnaderna nere.

Men visstidsanställda har också en annan stor fördel för arbetsgivaren. De är mer lätthanterliga än fast anställda. Går mer sällan med i facket, bråkar sällan och ställer sällan krav på arbetstider, arbetsmiljö osv. Helt enkelt därför att de har mer att förlora. Den som bråkar riskerar att inte få förlängt. Bli arbetslös helt enkelt. 

Så man håller god min och tar en del skit i hopp om att arbetsgivaren ska gilla en tillräckligt mycket för att erbjuda det som den förkrossande majoriteten av alla unga vill ha: en fast anställning. (Undersökningar från bland andra SCB, Ungdomsstyrelsen och fackliga organisationer visar entydigt att fast anställning är det högst eller bland de högst prioriterade önskemålen som rör arbetslivet)

Risken att fastna i otrygga anställningar under många år är dock stor - den största andelen arbetslösa unga är arbetslösa i korta perioder mellan olika tillfälliga jobb. I synnerhet om man saknar akademisk utbildning och alltså jobbar inom LO-yrken. Värt av alal är unga kvinnor drabbade av otrygga anställningar.

Vad har det här med regeringens rabatter på arbetsgivaravgiften att göra? Ganska mycket faktiskt.

Eftersom rabatten begränsas till anställda under 26 år - och det är en rejäl rabatt; arbetsgivaravgiften för en anställd under 26 blir 15,7 procent mot 32,4 för anställda över 26 - kommer givetvis ännu färre arbetsgivare att vilja erbjuda fasta anställningar till unga. När de fyller 26 blir de ju plötsligt mycket dyrare. Och då är det ju surt om man inte kan säga tack och hej och plocka in en ny, rabatterad 23-åring istället.

Den här sanslösa rabatten riskerar därför att leda till ytterligare försämring av ungdomars villkor i arbetslivet. 

Ingen kan bevisa att såna här rabatter på breda grupper av anställda (som alla i en viss åldersgrupp) genererar några jobb som annars inte hade kommit till. Det är nämligen inget villkor att nyanställa för att få rabatten. Den ges automatiskt till alla företag som har anställda under 26. För företag som redan har en ung personal - och många visstidsanställda - är sannolikheten att resultatet bara blir större vinster för ägarna ganska stor.

Risken är dessutom uppenbar att den här rabatten - i den mån den alls leder till fler anställningar - bara leder till att man flyttar arbetslöshet uppåt i åldrarna. Vem vill anställa en 26-åring om det finns en billigare 24-åring?

Det är hur man än vänder och vrider på det ett fullkomligt ansvarslöst sätt att använda pengar på om målet är att minska arbetslösheten totalt sett.

Unga som grupp har inte svårt att hitta jobb. Unga har svårt att få fast anställning - därför är de arbetslösa ofta. Det problemet löses genom mindre generösa regler för arbetsgivarana att ha folk anställda år ut och år in utan att det ger rätt till fast anställning.

Förra året utökade regeringen tvärtom arbetsgivarnas rätt att visstidsanställa en person utan att det ger rätt till fast jobb till fyra år. Fyra år hos samma arbetsgivare utan rätt till fast jobb - hur galet är inte det?

De unga som har svårt att hitta jobb, och som blir långvarigt arbetslösa är framför allt de som saknar gymnasiekompetens eller annan yrkeskunskap som efterfrågas i arbetslivet. Lösningen på deras problem är förstås ordentliga utbildningssatsningar i kombination med riktade anställningsstöd - alltså statliga rabatter till arbetsgivarna - som ger dem som verkligen <em>behöver</em> stöd en chans. 

Och här har då regeringen sparat in miljarder på arbetsmarknadsutbildningar, komvux och anställningsstöd.

Dessutom; om samhället ska satsa 5,6 miljarder kronor för att "bekämpa ungdosmarbetslösheten", varför inte använda dem på ett sätt som garanterat ger fler jobb? Varför inte avsätta samma resurser till en storsatsning på minskade barngrupper i förskolan eller fler timmar från hemtjänsten? 

Och samtidigt passa på att garantera att alla som jobbar i välfärdssektorn får rimliga löner och trygga anställningsvillkor. För det är verkligen inte bra där heller. Många vikariat och timanställningar och taskigt betalt. Men det går ju att åtgärda. Om man vill. 

Och om man är beredd att satsa pengar på det istället för på rabatter till Mc Donalds. De klarar sig ändå. Garanterat. 

P.S Till dem som eventuellt läser Dagens Nyheter. De hade klippt in en kommentar jag gjorde igår om förslaget på sänkta arbetsgivaravgifter i en artikel som handlade om de nya reglerna för avgifter till a-kassan. Jag blev ganska förvånad, och många läsare måste jy ha undrat vad jag menade. Men förklaringen är alltså att jag kommenterade ett helt annat förslag. ]]>
   </content>
</entry>
<entry>
   <title>Pausbild</title>
   <link rel="alternate" type="text/html" href="http://josefin.brink.riksdagsvanstern.org/2008/03/pausbild.php" />
   <id>tag:josefin.brink.riksdagsvanstern.org,2008://15.1809</id>
   
   <published>2008-03-14T14:49:27Z</published>
   <updated>2008-03-14T15:08:45Z</updated>
   
   <summary>Har man en blogg så måste man se till att hålla den uppdaterad. Hela tiden. Annars blir den ointressant. Och hinner man inte göra det under en period så får man nåt slags ångest och dåligt samvete. Man vill förklara...</summary>
   <author>
      <name>Josefin</name>
      <uri>http://www.riksdagsvanstern.org/jb</uri>
   </author>
         <category term="Övrigt" scheme="http://www.sixapart.com/ns/types#category" />
   
   
   <content type="html" xml:lang="se" xml:base="http://josefin.brink.riksdagsvanstern.org/">
      Har man en blogg så måste man se till att hålla den uppdaterad. Hela tiden. Annars blir den ointressant. Och hinner man inte göra det under en period så får man nåt slags ångest och dåligt samvete. Man vill förklara sig på nåt sätt.
      <![CDATA[Sen mitt senaste inlägg, den 5 mars, har jag skrivit tre debattartiklar, intervjuats av två tidningar och en tidskrift, deltagit i ett radioprogram, en morgonsoffa i teve, talat på en manifestation, deltagit i fyra interna möten och tre med andra organisationer, haft tre paneldebatter, hållit ett offentligt föredrag, ararngerat och deltagit i två seminarier, blivit fotograferad för ett tidningsreportage och en affisch till ett kommande arrangemang och debatterat med Sven-Otto Littorin.

Nej. Jag tycker inte synd om mig själv. Det är roligt och spännande nästan hela tiden. Men det är lite tråkigt att inte hinna blogga om allt som händer, och som jag faktiskt gärna vill kommentera. Och jag fattar inte hur andra bloggare hinner.

Men bloggen är alltså inte död. Den bara vilar lite. Som papegojan, ni vet. Och det var den fina P3-övergången till den utlovade pausbilden. På mina papegojor. Alltid något.

<img alt="Olga%20o%20Redhawk%202.jpg" src="http://josefin.brink.riksdagsvanstern.org/Olga%20o%20Redhawk%202.jpg" width="200" height="266" />
]]>
   </content>
</entry>
<entry>
   <title>Barnomsorgen måste anpassas till verkligheten!</title>
   <link rel="alternate" type="text/html" href="http://josefin.brink.riksdagsvanstern.org/2008/03/barnomsorgen_maste_anpassas_ti.php" />
   <id>tag:josefin.brink.riksdagsvanstern.org,2008://15.1794</id>
   
   <published>2008-03-05T14:01:13Z</published>
   <updated>2008-03-05T14:08:24Z</updated>
   
   <summary>Familjemönstren och villkoren i arbetslivet har förändrats och det är hög tid att den kommunala barnomsorgen, som är så viktig för både barn och föräldrar, anpassas till hur behoven faktiskt ser ut. Om detta skriver jag tillsammans med Helene Sigfridsson...</summary>
   <author>
      <name>Josefin</name>
      <uri>http://www.riksdagsvanstern.org/jb</uri>
   </author>
         <category term="Arbetsmarknad" scheme="http://www.sixapart.com/ns/types#category" />
         <category term="Feminism" scheme="http://www.sixapart.com/ns/types#category" />
   
   
   <content type="html" xml:lang="se" xml:base="http://josefin.brink.riksdagsvanstern.org/">
      <![CDATA[Familjemönstren och villkoren i arbetslivet har förändrats och det är hög tid att den kommunala barnomsorgen, som är så viktig för både barn och föräldrar, anpassas till hur behoven faktiskt ser ut. Om detta skriver jag tillsammans med Helene Sigfridsson från Makalösa Föräldrar - ett nätverk för ensatmstående föräldrar <a href="http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=114&a=405711">i GP idag.</a>

Läs gärna också <a href="http://www.tco.se/d4059f87-a692-4569-9c18-06af502f7dfb.fodoc">TCO:s rapport</a> om barnomsorg på obekväm arbetstid - i varannan kommun erbjuds det inte alls.]]>
      
   </content>
</entry>

</feed>
