Annika Östberg har fått lämna fängelset i Kalifornien. Har man läst boken om Annikas liv och följt rapporteringen av hennes fall går det inte att känna annat än; Äntligen! Det går inte heller att känna annat än totalt främlingskap inför det amerikanska rättsysstemet.
Annika Östberg har aldrig hävdat att hon är oskyldig. Inte heller har hon själv framställt sig som ett "offer" i den meningen att hon inte kan eller bör ta konsekvenserna av sitt handlande.
Däremot har hon, genom att klarsynt och osentimentalt berätta om sitt liv, sitt missbruk och sina brott och sitt straff levererat levande argument för en humanistisk syn på brott och straff och emot de principer som styr det amerikanska rättssystemet.
Principer som vilar stadigt på gammaltestamentlig grund, där hämnd är nyckelordet.
Vid varje tillfälle då Annika Östbergs begäran att få sitt livstidsstraff tidsbestämt behandlats av kriminalvårdsnämnden i Kalifornien har dottern till den mördade polismannen suttit med. Hon har fått ge sin syn på saken och därmed påverkat nämndens beslut.
Senast år 2005, alltså 24 år efter mordet, berättar Expressen, ropade dottern inför nämnden att: "Jag vill ha tillbaka min pappa! Jag vill att mina barn ska veta vem deras morfar är och inte bara ett foto på väggen."
Östbergs ansökan avslogs.
Det vansinniga med att låta de anhöriga påverka rättsskipningen kan knappast illustreras tydligare.
Godtyckligheten för den dömde blir total: Hade den mördade inte haft några anhöriga är det ganska troligt att Östberg sedan länge fått sitt straff tidsbestämt, och hon hade kunnat överföras till svenskt fängelse långt tidigare.
Men dessutom; hur bra är det för brottsoffer/anhöriga att tilldelas rollen som kvasidomare?
Att förlora en nära anhörig är ett svårt trauma som väcker både sorg och vrede. I synnerhet om den anhörige blivit mördad. Det är basic, allmänmänskligt. Hur man klarar en sån katastrof beror i hög grad på vilken hjälp man får att bearbeta och lära sig hantera sina känslor, och att förlika sig med det som hänt.
Att 24 år efter mordet på sin far skrika: "Jag vill ha tillbaka min pappa" är ett tecken på att man inte lyckats med det. Det är tragiskt och hjärtslitande.
Men det väcker också den oundvikliga frågan: Kan det faktum att hon gång på gång kallats in för att vittna inför kriminalvårdsnämnden ha försvårat hennes bearbetning av sorgen? Det är i alla fall inte osannolikt.
Ett system där anhöriga till mordoffer tillåts påverka rättsskipningen skapar rimligen också förväntningar på att visa sin sorg genom just rop på hämnd; Den som visar en förlåtande attityd till sin anhörigas mördare lanske inte sörjer tillräckligt?
Det är ett sjukt system som inte gynnar någon.
Vill man fördjupa sig i hämndens betydelse i det amerikanska rättsystemet och hur det påverkar männiksor rekommenderas att läsa Edward Finnigans upprättelse av författarduon Roslund och Hellström.
Det är en otroligt spännande deckare, men framför allt ett brandtal för humanism i motsats till öga-för-öga som utgångspunkt för rättsväsendet. För hela samhällets skull.