I förra veckan presenterade Arbetarrörelsens tankesmedja en rapport om arbetsmarknadspolitiken. Rapporten tar en brett grepp om frågan och nöjer sig inte med att enbart kritisera högerregeringens hetsjakt på sjuka och arbetslösa. Kritiken riktas också mot den ekonomiska normpolitik socialdemokratin anammade på 1990-talet och mot den allt större uppgivenhet inför utslagningen från arbetslivet som präglade politiken också före det ödesdigra regeringsskiftet 2006.
Rapporten fick inte mycket till medial uppmärksamhet, även om rapportens lustmord på regeringens beräkningar av "utanförskapet" rönt en och annan kommentar. Det var i och för sig välförtjänt. Regeringens tal om över en miljon i "utanförskap" är falsk matematik och propagandamakeri av allra värsta sort.
Rapportförfattarna skriver:
"I finansplanen 2008 räknades det totala antalet ersättningsdagar inom de sociala trygghetssystemen (inklusive karensdagar och sjuklönedagar inom ramen för arbetsgivarperioden) om till så kallade ”helårsekvivalenter”, det vill säga hur många årsarbetskrafter denna totalsiffra motsvarade, något som angavs till 1,1 miljoner individer.
Detta räknesätt innebär att anställda som varit korttidssjuka i influensa ingår i ”utanförskapet” och ”massarbetslösheten”, trots att det med alla normala definitioner handlar om icke-arbetslösa personer. Det betyder också att ”utanförskapet” innefattar personer, som under året haft en period av arbetslöshet men nu åter har jobb, återigen icke-arbetslösa individer."
De 1,1 miljonerna i "utanförskap" är alltså inte några faktiska individer. Det är så många helårsarbeten som skulle ha kunnat utföras om ingen enda arbetsför person hade varit sjuk, arbetslös, förtidspensionerad eller haft sjuka barn en endaste dag. Eller, om man så vill, om vi inte hade haft några sociala trygghetssystem alls.
Rapporten tydliggör hur "utanförskapet" i själva verket används som ett propagandaredskap för att dels dölja de verkliga problemen med långvarig utslagning från arbetslivet, dels genomföra ett systemskifte i arbetsmarknadspolitiken.
För faktum är att den minskning av arbetslösheten som skett under 2007 i stort sett inte alls kommit de personer till del, som verkligen kan hävdas befinna sig utanför arbetslivet:
"Den fortsatta minskning av ”utanförskapet”, som skett under innevarande år, har inte omfattat de arbetssökande som har längst arbetslöshetsperioder eller som är långtidssjuka eller förtidspensionerade (sjuk-/aktivitetsersättning). Tvärtom har det inte skett någon påtaglig minskning i dessa grupper. Antalet nya beslut om sjuk-/aktivitetsersättning har istället ökat något under 2007, vilket ska jämföras med den kraftiga minskning som skedde under 2006.
Den sysselsättningsökning, som enligt regeringen lett till att ”utanförskapet” minskat, består i huvudsak av personer som inte tidigare sökt arbete, och som inte heller innefattats i regeringens avgränsning av ”utanförskapet”."
Det här vet förstås regeringen om. De har ju också tillgång till statistiken från Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. Men det är ju roligare at tala om dem som fått jobb än de som man har försatt i en omöjlig situation genom att sänka deras ersättning, utmåla dem som smitare och fuskare och dragit in utbildningar och anställningsstöd för.
Men det är faktiskt mer än kritiken av den borgerliga regeringen som förtjänar att lyftas fram i rapporten. Faktum är att den i sin kritik av socialdemokraternas 1990-tal och i förslagen på hur framtidens arbetsmarknadspolitik bör utformas i många delar överensstämmer med Vänsterpartiets.
Rapportförfattarna menar att det är dags att överge den förlegade nyliberala normpolitiken, där inflationsbekämpningen som överordnat mål omöjliggör en politik för full sysselsättning.
De menar vidare att arbetsmarknadspolitiken måste fokusera på verkningsfulla och individuellt anpassade inaster för dem som har det svårast att få jobb; de som saknar gymnasieutbildning, utlandsfödda och personer med nedsatt arbetsförmåga
Att fokus i debatten om utslagningen från arbetslivet måste förflyttas från de arbetslösa, långtidssjuka och funktionsnedsatta till själva arbetsplatserna. På det ökade arbetstempot, de slimmade oranisationerna och att arbetsgivarna avhänt sig allt ansvar för sysselsättning och folkhälsa till förmån för kortsiktig vinstmaximering.
Att det nog faktiskt är rimligare att genom subventioner betala människor för att utföra arbete utifrån sin egen förmåga än att lämna dem därhän för att de inte anses tillräckligt produktiva.
Och inte minst, att det är inte bara rimligt, utan nödvändigt, att anställa fler i den offentliga välfärdssektorn. Och att någon form av statligt stöd för det behövs om vi ska kunna ha en fungerande välfärd och en hög sysselsättning framöver.
Det är förslag som kunde vara hämtade från Vänsterpartiets budgetförslag. Läs gärna det senaste!