Ikväll ska jag diskutera konsekvenserna av Lavaldomen med Byggettans ordförande Johan Lindholm. Det ska bli spännande. Byggettan (Byggnadsarbetareförbundet i Stockholm) har, tillsammans med Byggnads i Göteborg och Skåne ställt samma krav som Vänsterpartiet med anledning av domen; att Sverige måste kräva garantier för strejkrätten och kollektivavtalen som villkor för att underteckna EU:s nya fördrag, Lissabonfördraget.
Det är inte svårt att förstå Byggnads-avdelningarnas krav. Som anställda i en av de branscher som är mest utsatta för internationell konkurrens befinner sig landets byggnadsarbetare för närvarande i ett juridiskt ingenmansland.
Enlig svensk lag har de - än så länge - rätt att ställa det mest grundläggande av alla fackliga krav när ett utländskt företag utför ett jobb på ett bygge i Sverige; att kräva att de anställda hos företaget har samma löner och villkor som sina kollegor hos svenska företag.
Men enligt EG-domstolen har de inte rätt att kräva det, utan måste acceptera att jobba sida vid sida med kollegor med betydligt sämre löner och arbetsvillkor - det som brukar kallas lönedumpning. Först när Arbetsdomstolen kommit med sin slutgiltiga dom i ärendet blir rättsläget klart.
Men det kommer rimligen inte att göra läget bättre, så länge som EU:s grudnläggande principer om fri rärlighet tillåts vara överordnade fackliga rättigheter. AD kan egentligen bara döma på ett sätt.
Det är därför det krävs politisk handling för att neutralisera Lavaldomen. Och det har Byggnads förstått. Till skillnad från den socialdemokratiska ledningen, dessvärre. Men det finns ju tid att tänka om - och faktiskt stoppa hela godkännandet av Lissabonfördraget mot krav på gaarntier för fackliga rättigheter.
Det krävs 3/4 majoritet i riksdagen för att fördaget ska godkännas. Säger Socialdemokraterna nej, blir det inget. Vad väntar de på?
Här följer en debattartikel jag fått publicerad på Europaportalen i ämnet. Väntar med spänning på svar.
Socialdemokraterna är alltför passiva i Lavalfrågan
Lissabonfördraget garanterar inte svenska fackförbund rätten att kräva kollektivavtal för gästande företag. Det enda sättet att få den rätten är att lägga till en juridiskt bindande skrivning till fördraget. Ett sådant protokoll kan antas vid EU:s toppmöte i sommar och ges samma status som fördragstexten. Det skriver riksdagsledamoten Josefin Brink (v).
Det var den svenska regeringen som drev och förlorade Lavalmålet i EG-domstolen. Ändå är just här som det politiska efterspelet av domen mest av allt präglas av passivitet och förhalning. Medan exempelvis det danska parlamentet har beslutat att inte godkänna EU:s nya fördrag förrän konsekvenserna av domen för danska kollektivavtal är fullt utredd planerar den svenska regeringen att godkänna fördraget först, och sedan låta en utredare presentera konsekvenserna av domen. Det är pinsamt på gränsen till skandalöst.
Att den socialdemokratiska ledningen dessutom deltar i nedtonandet av Lavaldomens konsekvenser och har valt en passivitetslinje gentemot regeringen är än mer obegripligt.
Att Lavaldomen slår fast att fackens rätt att vidta stridsåtgärder för att kräva lika villkor för utländska företag och deras anställda är underordnad den fria rörligheten, vilket öppnar för social dumpning är alla seriösa bedömare överens om.
Men när det kommer till att hitta lösningar finns tydliga skiljelinjer. Att den politiska högern, både i Sverige och i resten av EU inte är särskilt angelägna att hitta en lösning, utan nöjer sig med symboliska gester är kanske inte så förvånande. EG-domstolens godkännande av lönekonkurrens har befriat den politiska högern från en politisk strid de själva insett att de aldrig kommer att vinna i en demokratisk process.
Desto mer sorgligt är det att inte arbetarrörelsen kan enas kring ett absolut krav på att EG-domstolen inte ska ha makten att inskränka löntagarnas rätt att agera kollektivt för sina rättigheter. Att utnyttja det förhandlingsläge som genomförandet av Lissabonfördraget ger medlemsstaterna att ställa sådana krav borde vara en självklar politisk strategi för alla som värnar fackliga rättigheter och den svenska kollektivavtalsmodellen.
Istället har den socialdemokratiska ledningen, med EU-kommissionär Margot Wallström i spetsen, gjort ett snabbt godkännande av Lissabonfördraget till ett huvudnummer i Lavaldomens kölvatten. Motiveringen är att det nya fördraget ger ett starkare skydd för löntagarna. Det man hänvisar till är att rättighetsstadgan, som bland annat omfattar konflikträtten, kommer att bli bindande i och med det nya fördraget. Men frågan är om detta kommer att förändra förhållandet mellan konflikträtten å ena sidan och den fria rörligheten å den andra?
För det första har EG-domstolen redan åberopat rättighetsstadgan i 118 fall – senast i Lavalmålet. Domstolen har vägt in stadgan som om den redan var bindande, eftersom man räknat med att den förr eller senare skulle bli det. Läser man vad som står i rättighetsstadgan blir det tydligt att den inte på något sätt står i motsättning till EG-domstolens bedömning av Lavalmålet – tvärtom. I det avsnitt som rör förhandlingsrätt och rätt till kollektiva åtgärder står det att arbetsgivare och arbetstagare har rätt att förhandla och ingå kollektivavtal, samt att de i händelse av intressekonflikter kan tillgripa kollektiva åtgärder, inbegripet strejk.
Så långt verkar allt i sin ordning. Men det finns ett men. Och det är ett mycket viktigt men.
Rättigheterna kan endast användas i enlighet med gemenskapsrätten. Vilket betyder att konflikträtten – precis som Lavaldomen slog fast – är underordnad den fria rörligheten för tjänsteföretag, varor, arbetskraft och kapital, något som är själva grundbulten i gemenskapsrätten.
På direkt fråga från Vänsterpartiets EU-parlamentariker Eva-Britt Svensson, om hur rättspraxis i EG-domstolen kommer att påverkas av att rättighetsstadgan blir bindande i Lissabonfördraget, svara EU-kommissionär Margot Wallström så här: "När det gäller förhållandet mellan grundläggande rättigheter och de fyra grundläggande friheterna (fri rörlighet för personer, varor, tjänster och kapital) har EG-domstolen utvecklat tydliga principer. Kommissionen anser att denna rättspraxis inte på något sätt kommer att påverkas genom att stadgan görs juridiskt bindande."
Att Lissabonfördraget automatiskt skulle garantera svenska fackförbund rätten att kräva kollektivavtal för gästande företag stämmer alltså inte. Det enda sättet att garantera fackens rätt att med alla i nationell lag tillåtna medel bekämpa lönedumpning är att lägga en juridiskt bindande skrivning till fördraget som tydligt ger dem den rätten.
En sådan skrivning kan skrivas in i ett protokoll som ges samma status som fördragstexten. Ett sådant protokoll skulle kunna läggas fram redan vid EU:s toppmöte i sommar. Protokollet skulle kunna formuleras ungefär så här:
”Unionen garanterar medlemsländerna att reglera sina egna arbetsmarknader. Fackföreningar har rätt att inleda en konflikt om åtgärden syftar till att få till stånd kollektivavtal för att upprätta lika lön för lika arbete för utländska företag som driver verksamhet med utstationerad arbetskraft under deras uppehåll i landet. Genom detta protokoll upphäver Unionen alla former av framtida negativa konsekvenser för fackföreningarna med anledning av EG-domstolens dom från den 18 december 2007, den så kallade Lavaldomen.”
Budskapet från Sveriges och Europas arbetarrörelse borde helt enkelt kunna vara att utan det tillägget blir det inget godkännande av Lissabonfördraget. Vilka hinder finns det för dem som värnar löntagarnas rättigheter och den svenska modellen att ställa sig bakom ett sådant förslag och göra allt som över huvud taget står i ens makt för att det ska gå igenom? Var det inte för att påverka EU som vi skulle gå med? Och vad kan vara av mer avgörande betydelse för vanliga löntagare än den mest grundläggande rätten att kollektivt värna om löner och arbetsvillkor?