Artikelserien i DN om det klimat av lättkränkthet och okynnesanmälningar till diskrimineringsombudsmännen som verkar ha brett ut sig på Lärarhögskolan väcker en del tankar. Zaremba är en mästare i att gestalta politiska ställningstaganden så att de framstår som neutrala berättelser om en skev verklighet. Zarembas agenda är dock ganska lätt att hitta mellan raderna, och - det får man ge honom - han är för det mesta konsekvent i sin avsky för allt som andas kollektivism och i sina uppmaningar till de människor han själv inte kan identifiera sig med att bita ihop och tåla lite skit.
Men i den aktuella artikelserien känns det som om Zaremba biter sig i svansen. Eller, han skulle göra det om han blev tvungen att svara på några följdfrågor.
Om Zaremba faktiskt erkänner - och det tror jag att han gör - att det finns normer i samhället som formar sociala relationer och påverkar både gruppers och individers möjligheter att delta i samhällslivet på jämlika villkor, så måste han rimligen också erkänna att det finns något som kan kallas diskriminering.
Diskriminering i juridisk mening är negativ särbehandling som har sin grund i någon av de i lagen angivna diskrimineringsgrunderna. Att inte få komma in på krogen för att man är skitfull och bär sig åt som ett svin är inte diskriminering. Apberusad återfinns inte bland diskrimineringsgrunderna. Att nekas inträde för att man är arab är diskriminering. Etnicitet är en lagstadgad diskrimineringsgrund.
Så långt är det ju ganska lätt. Men om en asberusad arab nekas inträde till krogen och dörrvakten säger "Vi släpper inte in några fulla arabsvin här" blir saken genast mer komplicerad. Om dörrvakten i fråga inte alls nämner något om fyllots etnicitet, men det liksom bara ligger i luften - vilket det alltför ofta gör - att stället inte gillar blattar, då är det i lagens mening förstås inte alls fråga om diskriminering. För det går inte att bevisa.
Det juridiska diskrimineringsbegreppet är helt enkelt ganska trubbigt. Det är svårt att vinna en diskrimineringstvist i domstol har det visat sig. Världen är ju full av godtycke och orättvisor som inte är diskriminering i lagens mening, så det krävs en hel del för att en specifik orättvisa ska kunna knytas till en diskrimineringsgrund.
Men att få kvinnor och utlandsfödda vunnit diskrimineringstvister i domstol betyder ju inte att kvinnor och utlandsfödda inte är diskriminerade. Det betyder bara att det inte gått att bevisa att det var just könet eller etniciteten som var grund till den lägre lönen/uppsägningen/trakasserierna osv osv.
Det juridiska diskrimineringsbegreppet är helt enkelt inte tillräckligt för att förstå och bekämpa den diskriminering som faktiskt sker. För det krävs en förståelse av diskrimineringens logik som en integrerad del av ett helt samhälles ekonomiska, sociala och kulturella villkor och normer, och en vilja att förändra dem. (Om man nu inte föreställer sig att diskriminering är ett uttryck för irrationell ondska hos ensktaka sjuka individer, och som kan drabba vem som helst lite slumpartat. Men jag tar inte upp tid med att argumentera mot såna föreställningar här.)
Kort sagt; om man har som mål att varken könstillhörighet eller -identitet, etnicitet, sexuella preferenser eller funktionshinder ska fungera som sorteringsgrunder krävs en förändring av de strukturer som ständigt återskapar diskrimineringen. Det räcker inte långt med den individuella rätten att stämma någon när sorteringen redan är ett faktum - i synnerhet inte som man sällan vinner.
Och det är här någonstans Zaremba skulle få svårt att svara på frågor. För om man inte gillar kollektivism, tanken på att människor sluter sig samman och kräver solidariska, kollektiva lösningar på samhällsproblem, där till exempel marknadslogiken kan tvingas stå tillbaka för andra värden, ja, då återstår inte mycket annat än att prata juridik och individuella rättigheter om man vill få bukt med exempelvis rasism och kvinnoförtryck.
Och det är just detta ensidiga individuella rättighetstänkande som verkar ha drivits till en absurd nivå på Lärarhögskolan. Ett antal indivdier som - kanske helt berättigat - upplever att det förekommer latent eller öppen rasism och homofobi på skolan, har gjort precis just det som liberala rättighetsivrare uppmanar dem till; de driver rättsprocesser.
Visst är det tokigt och absurt. Men betyder det att det inte finsn någon som helst grund för anmälningarna? Inte nödvändigtvis. Däremot hade eleverna på Lärarhögskolan kanske i en annan tid, med ett annat politiskt klimat, istället valt att konfrontera sin skolledning med de upplevelser av diskriminering som eleverna vittnar om på ett helt annat sätt.
Kanske hade man krävt diskussion och medbestämmande om undervisningskvalitet, examinationskrav, samtalston mellan elever och lärare osv osv. Det vill säga, de hade kanske krävt en långsiktig och genomgripande förändring via demokratisk påverkan istället för individuell upprättelse genom rättsprocesser.
Men sånt gillar ju inte högern generellt. Kanske Zaremba gör det trots allt. Men om inte, har han en hel del att förklara när han så vällustigt kastar sig över den draksådd av jurism gränsande till rättshaverism som hans egna kamrater i den blå ringhörnan så konskvent har förespråkat.
P.S. Nej, jag tycker INTE det är fel med diskrimineringsförbud och jag vill INTE slopa möjligheten att driva diskrimineringstvister i domstol. Jag tror bara inte på det som en väg att komma åt problemet i grunden.