Kanske har chocken över den av alla helt oväntat hårda domen över hela den svenska kollektivavtalsmodellen nu börjat lägga sig. I dagens LO-tidningen skriver ordförandena i Byggnads Stockholm, Göteborg och Södra Skåne: "LO och förbunden, egentligen hela den samlade arbetarrörelsen borde kräva ett undantag för den svenska arbetsmarknadsmodellen i förhandlingarna om Lissabonfördraget – EU:s nya grundlag. Att inte ställa detta krav är ett svek mot svenska löntagare. Alternativt måste en folkomröstning komma till stånd."
Kanske kan det här utspelet lyfta på locket i frågan. Fram tills nu har Vänsterpartiet tillsammans med ett litet antal EU-kritiska sossar stått tämligen ensamma med att ställa de här kraven. I Sverige, ska väl tilläggas. I exempelvis Danmark har krav på förändringar på EU-nivå varit en självklar ingrediens av post- Vaxholmsdebatten både inom facket och den politiska vänstern inklusive socialdemokratin.
Det har länge funnits ett tabu att framföra kritik mot EU inom socialdemokratin i Sverige. Inte så konstigt. EU-frågan har rivit upp traumatiska sår i rörelsen. Partiledningen ville gå med i EU men gräsrötterna var skeptiska.
Med knapp majoritet vanns ändå folkomröstningen 1994, inte minst på grund av löften om att den svenska kollektivavtalsmodellen inte på något sätt skulle hotas av EU:s grundläggande principer om fri rörlighet.
Eu-skepsisen bland gräsrötterna har dock levt kvar. EMU-folkomröstningen 2003 blev ett magnifikt nederlag för den socialdemokratiska partiledningen. Strategin sedan dess har varit att till varje pris undvika offentliga debatter om vad EU-projektet innebär och vart det är på väg.
Och det har gått ganska bra, eftersom det finns ett blocköverskridande samförstånd om att EU-frågor måste förbehållas den politiska och ekonomiska eliten, eftersom vanligt folk är alldeles för kritiska. Och medierna har varit med på noterna; EU-kritik har marginaliserats och framställts som gränsande till demokratiskt tvivelaktigt.
Att exempelvis Vänsterpartiets EU-kritik utmålats som ett avgörande hinder för eventuellt regeringssamarbete med (s) är ett tydligt exempel på det. Som om EU-kritiska åsikter inte skulle ha något stöd bland väljarna! I själva verket ligger förmodligen EU-frågan högt på tio-i-topp-listan över orsaker till att sossar lämnat sitt parti och gått med i Vänsterpartiet.
Och så kommer en dom från EG-domstolen som underkänner de mest grundläggande byggstenarna i den svenska arbetsmarknadsmodellen. Det är klart att det utbryter panik på mer än ett sätt inom socialdemokratin. Dels över själva domen, förstås. Men också inför utsikten att EU-kritikerna i de egna leden nu ska få luft under vingarna.
Därför har strategin från (s)-ledningen, där ju också tunga namn i LO-ledningen ingår, varit att tona ner allvaret i domen, och till varje pris undvika att över huvud taget sätta den i samband med själva EU-projektet.
Det är förstås minst sagt egendomligt, med tanke på att det är just EU det handlar om. Så att säga. Men det kan också vara farligt. Att undertrycka rationell oro och ilska av taktiska skäl kan straffa sig mycket hårt. Förutom de högst konkreta och förödande effekterna för svenska löntagare, riskerar en sådan strategi också att urholka förtroendet för demokratin, skapa uppgivenhet, soffliggeri. I värsta fall bana väg för högerpopulism.
Jag hoppas att fler fackliga röster nu höjs för att ta striden för löntagarnas rättigheter mot EU:s ensidiga marknadsslickeri. Fackets potential som politisk kraft kan inte överskattas. Det är hög tid att den potentialen blommar ut. Och att den bemöts med respektfull och öppen debatt inom hela arbetarrörelsen - mitt eget parti inkluderat.