Den israeliska ockupationen blir allt mer brutal. Vi vet det, för vi ser bilderna på teve. Ofta. Ändå är det provocerande tyst. Det tillåts pågå. Det tillåts bli värre. Med USA:s, EU:s och Sveriges goda minne och - faktiskt - stöd. Hans Linde och Ida Legnemark skriver en mycket bra artikel i Borås tinding som argumenterar för varför en omfattande internationell bojkott av Israel behövs. Tanken har stöd - också bland en del israeler.
I förra veckan hade Vänsterpartiets riksdagsgrupp besök av två fredsaktivister från Israel. Inna och Abir. Inna är judinna usrprungligen från Ryssland, Abir är palestinier.
De representerar den gren av den israeliska fredsrörelsen som inte bara vill ha fred i bemärkelsen "peace and quiet" - lugn och ro. Utan som kräver en rättvis fred, där ockupationen hävs, 1967 års gränser återupprättas och palestinier i Israel ges fullt ut lika rättigheter.
Inna och Abir deltog på Feministiskt forum, och berättade på vilket sätt det är relevant att bedriva fredsarbete med feministiskt perpsektiv; Grabbigheten inom själva fredsrörelsen. Föreställningen att kvinnors rättigheter är något som måste vänta till senare, när ockupationen är över och fred råder (känns den igen?). Om den säkerhetspolitiska debatten i Israel där säkerhet är synonymt med militär säkerhet, men där den våldskultur som decennier av militarism skapat, och som bland annat tar sig uttryck i omfattande kvinnomisshandel och sexuella övergrepp aldrig lyfts fram.
På fråga från publiken vad vi kan göra här i Sverige för att stödja deras och palestiniernas sak svarade de enkelt och självklart. För det första: Kräv en bojkott av israel liknande den som spelade så stor roll för apartheidregimens fall i Sydafrika.
För det andra: Gör motstånd mot "Kriget mot terrorismen" med allt vad det innebär av avhumanisering av muslimer, upptrappning av militärt och polisiärt våld, inskränkningar av demokratiska och mänskliga rättigheter och en inplantering av paranoja hos folk i hela världen.
Så självklart och logiskt. Och så helt förödande livsfarligt att säga. I alla fall för en medborgare i Israel. På väg hem stoppades Inna och Abir av säkerhetspersonal tillhörig det israeliska flygbolaget El Al på flygplatsen i Paris.
De förhördes i timmar. Fråntogs sitt bagage. Och som villkor för att de skulel få stiga på planet krävde flygbolaget att de skulle lämna ifrån sig sina datorer och mobiltelefoner och genomgå en full kroppsvisitering.
Trakasserier är ett av den israeliska statens mest effektiva vapen mot sina fiender (typ palstinska barn och fredsaktivister). Inna och Abir är luttrade. De vägrade låta sig trakasseras. Och vi lyckades så småningom boka in dem på ett plan med ett annat bolag som lät dem gå ombord utan förnedring. För den här gången.
Förnedringen och trakasserierna på Gaza och Västbanken fortsätter.