Nytt år, nya tag och nya debatter. Kanske kan man hoppas på lite seriös debatt om feminism och jämställdhetspolitik efter en minst sagt mörk tid på den fronten. En debattartikel i Dagens Nyheter härom dagen visade på nödvändigheten ev en sådan debatt.
Liberaler har alltid ansträngt sig för att framställa jämställdhet som något okontroversiellt som inte innebär några konflikter eller omfördelning av makt och privilegier. Bilden av jämställdhet som ett slags win-win-projekt har också dominerat den statliga jämställdhetspolitiken under större delen av dess livstid. Margareta Winberg städslade visserligen ett antal radikalfeminister till jämställdhetsenheten under 1990-talet, och kvinnofridslagen och sexköpslagen från den tiden är tydligt feministiskt utformade lagar. Så är de också kontroversiella och ifrågasatta.
I övrigt har hela den politiska jämställdhetsdebatten mest varit en fråga om olika nyanser av grått, där alla varit positiva till själva idén, men få - med Vänsterpartiet som undantag - har egentligen velat genomföra några större politiska förändringar för att nå dit. Ingen omfördelning, inga pengar, inga lagar utan ändrade attityder, en och annan färgglad broschyr och så vänta och se, låta ”utvecklingen” ha sin gång.
Jämställdhet som politiskt begrepp har i praktiken kommit att bli motsatsen till feminism. Där feminismen tydligt analyserar och ringar in de konfliktytor och maktperspektiv som de könsrelaterade orättvisorna kretsar kring, fokuserar jämställdhetsdebatten istället på allt härligt som män får vara med om när de tar sig mer tid med sina barn, att företagen går bättre med fler kvinnor i toppen, att det fattas bättre beslut i könsblandade församlingar och jag vet inte vad.
Genom denna omtolkning av vad frågan egentligen handlar om har feminism kunnat utmålas som extremism och galenskap, medan jämställdhet kunnat omhuldas av alla som inte vill framstå som fullkomliga grobianer, men som inte heller vill stöta sig med någon. I ett sådant debattklimat framstår det som närmast obegripligt varför inte hela världen sedan länge anträtt jämställdhetens väg, när det nu är så fördelaktigt för alla parter.
Jag blev därför ganska glad när jag läste den artikel i Dagens Nyheter som ett antal forskare skrivit, och som manar till problematisering av hela jämställdhetsfrågan. Många feminister med mig reagerade säkert först med ett slags spontan aversion mot rubriceringen ”Vi kan inte bortse från jämställdhetens baksida”. Men läser man texten inser man att det faktiskt inte är jämställdhetens baksida debattörerna beskriver, utan de konflikter som ofelbart uppstår när nya förväntningar och krav kolliderar med inrotade mönster, privilegier och makt.
Det är kort sagt baksidan av en förändringsprocess som beskrivs. Och jag ger forskarna rätt i att de friktioner som uppstår när kvinnor kräver en omfördelning av arbetsuppgifter och ansvarsområden måste tas på allvar. Privilegiet att vara pappa utan att behöva ta ansvar för bajs och skitiga kläder utmanas. Mäns ekonomiska övertag utmanas. Föreställningen att mäns arbete är mer värt och har högre prioritet än kvinnors utmanas. Liksom bilden av kvinnan som något slags urförälder med första tjing på barnen.
Klart det blir bråk och problem! För jämställdhet är inte den tebjudning fega beslutsfattare och äppelkindade konsulter gärna hävdar. Jämställdhet är ett djupt politiskt och kontroversiellt projekt som kräver omdaning av hela samhället från näringsliv till sängkammare. Feminismens analyser håller alltså. Och de är nödvändiga om inte slutsatsen av att vägen till jämställdhet är kantad av konflikter ska bli: "då skiter vi i det".