Svenskt Näringslivs Jan Peter Duker har gått i spinn - drygt tre år i efterhand - över att den dåvarande sosseregeringen ”hotade” med att ge statliga företag direktiv att lämna Svenskt Näringsliv av ideologiska skäl. Ett antal arga unga högermän i bloggosfären har hakat på och maffiaepiteten haglar – förstås.
Håhå jaja – på mer än ett sätt. För det första; varför skulle inte ägaren av ett (eller flera) företag – i detta fall staten – ha all rätt i världen att besluta sig för att lämna en organisation man anser inte företräder ens intressen? Det är ju – tack och lov – frivilligt att vara medlem i organisationer i Sverige, liksom att låta bli.
Staten som ägare av företag gjorde i det här fallet precis det kapitalägare har makt och möjlighet att göra; man försökte påverka i kraft av sitt ägande. Det är ju liksom lite det som är hela poängen med kapitalistisk marknadsekonomi, och det är ju ett system både Duker och blogghögern annars gillar skarpt.
Hur många gånger har inte det privata näringslivet hotat folkvalda politiker och hela svenska folket med att fly landet om skatterna inte sänks, arbetsrätten urholkas och - inte minst - om vi inte går med i EU, liksom senare i EMU?
Statligt ägande i en kapitalistisk marknadsekonomi är ju inte precis socialism, men det ger möjlighet att utöva ägarmakt utifrån - i bästa fall – andra utgångspunkter än de som dominerar i det privata näringslivet. Statligt ägande kan så att säga skapa en viss maktbalans mellan pengamakt och folkstyre, till det senares fördel.
Vilket man anser vara den mest upprörande maktutövningen beror ju lite på hur man definierar demokrati: endera anser man det rimligt att ett litet antal stora kapitalägare styr och ställer över folkets valda representanter i riksdag och regering, men helt orimligt att folkets valda representanter sätter några som helst gränser för det privata kapitalets frihet att göra just det. Eller så tycker man så att säga tvärtom.
Det anmärkningsvärda med det offentliga ägandet i Sverige är knappast att det okynnesutnyttjats för politiska syften – snarare tvärtom. Om större kraft och energi hade lagts ner på att göra den offentliga sektorn – både bolagen och verksamheterna i kommuner och landsting – till demokratiska arbetsplatser med goda arbetsvillkor, föregångare i miljöomställning och regionalpolitiska redskap för sysselsättning och tillväxt hade det förmodligen varit omöjligt att genomföra den kapitalförstöring högerregeringen nu excellerar i.
Det beklämmande med socialdemokratins agerande genom hela Vaxholmsprocessen är i själva verket att man satt hela sin heder i pant på att EU är ett bra projekt för de egna väljarna och medlemmarna. Och att man nu försöker vältra över ansvaret för de svenska kollektivavtalens framtid på den borgerliga regeringen, enlig logiken "Vi har sagt att EU inte hotar kollektivavtalen, så när EU nu hotar kollektivavtalen är det inte EU som gör det, utan Sven-Otto Littorin".
På den punkten är det verkligen läge för omprövning inom socialdemokratin. Maktkamp med Svenskt Näringsliv är helt legitimt för en socialdemokratisk regering. Översitteri gentemot de egna väljarna är det inte.