Bordellhärvan från 1970-talet är egentligen - och tyvärr - ingen sensation. Att män med makt och pengar anser sig ha rätt att ta för sig av allt de åtrår, inklusive minderårigas kroppar, och komma undan med det är ju mer än väl känt och dokumenterat genom historien. Liksom tendensen att i fall av blåsväder hålla varanda om ryggen för att skydda sitt eget svineri - oavsett övriga meningsskijlaktigheter; Palme och Fälldin, dödsfiender i talarstolen, dödspolare inför hotet att bordellens förhängen dras isär och blottar mäktiga rumpor bland småtjejerna.
Att prostituerade kvinnor som utsatts för brott och övergrepp i praktiken har mycket liten möjlighet att få upprättelse, eller ens bli tagna på allvar i rättssalarna, är inte heller något nytt. Oavsett skuldfrågan i övrigt var rättens behandling av de prostituerade kvinnor som framträdde som vittnen i fallet med den styckmördade Catrine på 1980-talet ett skolexempel på hur principerna om allas likhet inför lagen i själva verket är kraftigt beroende av status, makt och kön. Deras trovärdighet bedömdes som noll, och de avfärdades som "fladdriga" och andra liknande kränkande benämningar.
Kvinnor som säljer sex på gatan bryr sig sällan om att anmäla misshandel och våldtäkter, inte för att de inte blir lika djupt skadade och kränkta av det som vem som helst, utan för att de vet att en amfetaminberoende gatuprostiturerad löper stor risk att bara drabbas av ytterligare förnedring från polis, åklagare och försvarsadvokater.
Att kända och mäktiga män, som i fallet med bordellhärvan, försöker och lyckas mörka sexuella övergrepp mot barn i syfte att skydda sin egen position är därför tyvärr knappast någon överraskning. Inte heller att en rad tyckare och tänkare om och om igen drar ut till de utpekade männens försvar, ofta helt utan kännedom om sakförhållandena.
Man skulle kunna kalla det det maktindustriella knullkomplexet; ett helt maskineri av reflexmässig förnekelse och indignation varje gång en jävligt kompenent chef är anklagad för sexuella trakasserier, en rättrådig advokat misstänks för våldtäkt eller ett nyhetsankare pekas ut som sadistisk sexköpare. På ett ögonblick står en hel kader av mer eller mindre insatta män - och en och annan kvinna - där och vet att offret är en lycksökerska, en lögnerska eller helt enkelt ett litet fnask vars trovärdighet automatiskt är noll.
De kvinnor som nu trätt fram för att söka upprättelse för de övergrepp de utsattes för som tonåringar är väl medvetna om de här förhållandena. De har vetat hela tiden att de, två omhändertagna, struliga tonåringar som hamnade på bordell och utnyttjades av mäktiga män skulle smutskastas och avfärdas om de trädde fram.
Nu har de ändå gjort det, och de förtjänar att mötas med respekt och de förtjänar att få alla kort lagda på bordet av den stat som låtit mäktiga mäns intresse stå över deras rätt till upprättelse. Det enda rimliga och raka är att tillsätta en kommission som en gång för alla vädrar ut de skitiga gubbkalsongerna och visar att begreppet rättssamhälle har en innebörd också för exploaterade kvinnor.
Isabella Lund publicerar de uttalanden och brev från kvinnorna som lästes upp på presskonferensen igår. Läs dem.