Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet berättar idag att storföretaget Attendo Care förlorar nu efter upprepade fall av vanvård rätten att driva ett servicehus i moderatkommunnen Lidingö. Det kommer inte direkt som någon överraskning.
Orsaken till katastrofen på Lidingö - för det kan inte kallas för något annat när gamla sjuka människor vanvårdas - är densamma som i liknande fall tidigare: vinstintresset kommer i konflikt med de vård- omsorgsbehov verksamheten ska tillfredsställa.
Attendo Care har snålat på personalen - precis som så gott som samtliga privata företag inom vård- och omsorgssektorn. Personalen är den största utgiftsposten i all omsorgsverksamhet, och ska det bli några vinstmarginaler så är det där man måste skära. Samtidigt ÄR personalen själva verksamheten - att spara på personal i omsorgsverksamhet är som att spara på bokstäverna när man ger ut en tidning eller att rationalisera bort vingarna för ett flygbolag.
Skillnaden är att varken tidningen eller flygbolaget skulle överleva den typen av idiotiska nedskärningar. Det skulle bli väldigt uppenbart för var och en att verksamheten helt förlorat sin mening och inte längre kan betraktas som det den utger sig för att vara.
Men när det gäller omsorgsverksamhet har vi vant oss vid att aldrig så katastrofala brister bortförklaras med vaga hänvisningar tillett slags förment objektiv "resursbrist". Som om det inte riktigt går att bedriva någon omsorgsverksamhet i ordets egentliga mening.
1990-talets krismedvetande och de extrema nyliberala teorier som, lätt avslipade, upphöjts till ekonomisk nödvändighet, har vant oss vid att krasst företagsekonomiska hänsyn måste styra även uppenbart fullkomligt olönsamma samhälleliga verksamheter.
Det är inte lönsamt att lägga om liggsår. Det är inte lönsamt att tålmodigt mata svårt sjuka och tungt medicinerade människor. Det är inte lönsamt att utan att bli irriterad säga samma sak om och om igen till en demenssjuk.
Men det är medmänskligt och civliserat att göra det. Och ett uttryck för ett minimum av solidaritet är att vi som medborgare tar ansvar för att denna improduktiva och olönsamma verksamhet kan bedrivas under värdiga former.
Det kan inte göras av privata företag vars själva affärsidé är att urholka verksamheten genom personalminskningar. Men det kan inte heller göras av kommuner som präglas av självpålagda företagsekonomiska tvångströjor i form av beställar-utförarmodeller och rigida budgetregler.
Förfallet i äldreomsorgen började inte med privatiseringarna, utan med de vansinniga och parallella idéerna att den offentliga välfärdssektorn är "tärande" och att politiska beslutsfattare ska leka affär med skattefinansierade välfärdsverksamheter istället för att tillfredsställa medborgarnas behov.
Att privata entreprenörer nu släpps loss i en aldrig tidigare skådad skala där behovsstyrning och demokratiskt fattade beslut istället borde styra är bara en logisk förljd av den väg Sverige slog in på under 1990-talet. Och nu eskalerarav resursslöseriet och urholkningen av själva meningen med omsorg. Aktieposterna växer i takt med att liggsåren blir fler.
Det finns inga genvägar till en värdig omsorg om gamla och sjuka människor. Det kostar pengar. Mycket pengar. Och dyrare kommer det att bli, eftersom vi lever allt längre. Vi måste betsämma oss för om vi tycker att det är bra, och att det är en utveckling som borde åtföljas av solidariskt finansierade insatser för att de där extra åren ska vara något mer än en transportsträcka till döden.
Att vi har ett debattklimat där det knappt ens finns utrymme att ifrågasätta det rimliga i att dessa sista levnadsår ska kunna utnyttjas för att skapa vinster i privata aktiebolag är lika obegripligt som oanständigt.