Idag släpper Vänsterpartiet en rapport om arbetskraftsinvandring. Det är en viktig rapport om en viktig fråga. Den borgerliga regeringens och Svenskt Näringslivs plötsliga vurmande för att ”fler ska kunna komma till Sverige” har nämligen mycket litet, för att inte säga ingenting, med internationell solidaritet och mänskliga rättigheter att göra.
I kombination med en skandalös och galopperande inskränkning av rätten att söka asyl som flykting undan krig, förföljelse och förtryck (Läs också denna skrämmande rapport om EU:s utökade gränskontroll) är det förslag om arbetskraftsinvandring på arbetsgivarnas villkor som regeringen står för tvärtom en institutionalisering av utomeuropeiska människors utanförskap och status som behändig arbetskraftsreserv.
Vad regeringen föreslagit är nämligen att arbetsgivarna helt utifrån sina egna önskemål ska kunna rekrytera arbetskraft från länder utanför EU. Är det av godhet och människokärlek? Vill regeringen och arbetsgivarna slå ett slag mot rasism genom att erbjuda jobb till afrikaner, asiater, latinamerikaner och araber? Knappast, med tanke på den extremt restriktiva flyktingpolitik regeringen bedriver och hur omfattande diskrimineringen av utlandsfödda och deras barn som redan finns i landet är på den svenska arbetsmarknaden.
Nej, för regeringens del är förslaget om arbetskraftsinvandring ytterligare ett led i strävan att undergräva löner och anställningsvillkor generellt på den svenska arbetsmarknaden. Och det är människor från Asien, Afrika och Latinamerika som ska användas för att sätta press nedåt på löner och arbetsvillkor.
Regeringen – och arbetsgivarorganisationerna – vill nämligen slopa den prövning av behovet av arbetskraft som AMS idag gör, och där de fackliga organisationerna har insyn i vilka löner och arbetsvillkor som erbjuds. Utan den prövningen och kontrollen kan företagen räkna med att den arbetskraft de rekryterar från utlandet ska nöja sig med lägre löner och sämre arbetsvillkor än de som gäller på arbetsmarknaden generellt. I synnerhet som arbetstillstånden ska vara tidsbegränsade, och att människor även ska kunna komma hit som arbetssökande, det vill säga utan att ha en anställning.
Risken att hamna i en utpressningssituation är uppenbar; du har investerat en förmögenhet för att resa iväg och söka jobb i det där rika landet du hört så mycket talas om. Du upptäcker att det rika landets arbetsgivare inte är särskilt förtjusta i utlänningar, så du hittar inget jobb. Du vet inte vad du ska säga till din familj, eller ens hur du ska ha råd att resa hem igen. Och snart går tillståndet ut. Men så dyker en generös snubbe upp och erbjuder dig ett påhugg för 40 spänn i timmen med vaga löften om bättre lön och fast anställning senare. Vad gör du?
Det enda sättet att undvika att utländsk arbetskraft i praktiken utnyttjas och reduceras till ett b-lag med sämre ekonomiska och sociala rättigheter är att alla som kommer hit för att arbeta:
1. Ska ha en anställning klar innan de kommer hit
2. Att den anställningen följer gällande kollektivavtal
3. Får permanent uppehållstillstånd och därmed rätt att ta med sin familj
Det är ett värdigt sätt att erbjuda människor en möjlighet att skapa ett bättre liv i Sverige. Regeringens förslag är det inte.