I hela valrörelsen och sedan typ varenda dag sedan den borgerliga regeringen tog plats i Rosenbad har jag och mina trägna partikamrater hävdat att moderaterna inte har blivit något nytt arbetarparti och att deras mål inte är full sysselsättning. Det där med arbetarpartiet är ju ganska genomskådat efter ett år av fanatisk omfördelningspolitik. Men med målet om full sysselsättning är det värre. Det är som förgjort att nå ut med det det faktum att full sysselsättning inte alls står på regeringens agenda.
En kraftigt bidragande orsak till det är rimligen att nästan ingen normalt funtad människa sitter och läser Finansplanen eller de 17 bilagorna till statens budget, än mindre oppositionspartiernas budgetmotioner. Det är inte så konstigt. Det kräver ett extremt nördigt sinnelag för att sätta sig och beta av sådana volymer av tabeller, prognoser, nationalekonomisk fulprosa och politiska floskler om man inte är tvungen.
Men kanske skulle man kunna förvänta sig att de reportrar, vars demokratiska uppgift det är att försöka sprida kunskap om och förståelse för vad som sker i samhället och vad den politik regeringen bedriver har för mål och får för konsekvenser faktisk skulle anse det värt besväret att ändå försöka.
Utfästelserna om full sysselsättning var enligt regeringens egen bedömning det man vann valet på. Medborgarna bör ju då rimligen ha rätt att få veta om det också är vad de kommer att få, eller i alla fall om det är vad regeringen faktiskt vill åstadkomma. Och om inte, bör ju regeringen tvingas svara på varför det - alltså valvinnarfrågan full sysselsättning - inte längre är relevant, när den var helt avgörande alldeles nyss.
Så här skriver regeringen på sidorna 47-48 i Finansplanen:
”Sysselsättningspolitikens främsta uppgift är att öka den sysselsättningsnivå som är förenlig med stabil inflation och ekonomisk balans. Det är viktigt att full sysselsättning relaterar tydligt till denna uppgift”
Vad det betyder i klartext är helt enkelt att beteckningen "full sysselsättning" enligt regeringen bara ska ses som en angivelse av hur hög arbetslöshet som krävs för att hålla inflationen nere. Det är i sig en helt bisarr definition av begreppet som utgår från de extrema nyliberala teorier som Borg och Reinfeldt inte gärna skyltar öppet med inför väljarna.
Lite senare i samma stycke gör regeringen klart att man inte heller har några kvantitativa delmål för sysselsättningen:
”En nackdel med de kvantitativa delmålen var att det var svårt att bedöma om en eventuell måluppfyllelse berodde på ett gynnsamt konjunkturläge eller var resultatet av en framgångsrik politik. Dessa delmål beaktade inte heller om de uppfylldes till priset av ett ökat inflationstryck eller andra typer av ekonomiska obalanser”.
Det delmål om 80 procents sysselsättning som den förra regeringen satte upp, och som den dåvarande oppositionen kritiserade för att vara för defensivt och accepterade ett alldeles för stort "utanförskap", är alltså nu efter regeringsskiftet inte längre för lågt ställt, utan felaktigt av principiella skäl.
Den borgerliga regeringen anser helt enkelt inte att det är en uppgift för politiken att ställa upp mål för hur stor andel av befolkningen som ska ha jobb, eftersom det ändå inte går att säga vad det beror på om folk får jobb eller inte. Och, inte minst, eftersom sådana mål inte tar fasta på eventuellt skadliga effekter av att folk får jobb(!).
Det är rimligen en stor överraskning för de allra flesta medborgare att detta är vad den borgerliga regeringen anser är att bedriva en politik för "full sysselsättning".
Går man sedan vidare och granskar regeringens egna prognoser för vilken nivå på sysselsättningen deras fyraåriga regeringesinnehav kommer att resultera i samlar man ihop till vad som närmast är att betrakta som ett scoop:
"I somras uppnåddes den gamla regeringens mål om att 80 procent av befolkningen i åldern 20–64 år skulle vara reguljärt sysselsatta, för första gången sedan målet infördes. Prognosen är att den reguljära sysselsättningen i åldern 20–64 år ligger kvar på denna höga nivå (min kursivering) under de kommande åren.”
För ett år sedan var sysselsättningen 79 procent. Det ansågs av den borgerliga alliansen vara en katastrof. Det var den låga sysselsättningsgraden, och det enorma "utanförskap" som doldes bakom de 19 procenten icke-sysselsatta, som regeringen vann valet på. Det var den låga sysselsättningen och behovet att öka den som är det allt överskuggande målet med regeringens politik. Alla reformer som gjort folk rasande och förtvivlade: den raserade a-kassan, nednötningen av sjukförsäkringen, realisationen på statliga bolag, miljardregnet över aktiemiljardärer, villaägare och höginkomsttagare, ska ses mot bakgrnd av detta allt överskuggande mål; att öka sysselsättningen. Har vi fått höra. Varenda dag. I över ett år nu.
Och nu: när målet om 80 procents sysselsättning är nått är regeringen nöjd. En procent. En procents ökning av sysselsättningen. På fyra år.
Men med det cirkelresonemang regeringen nu slagit fast om hur begreppet full sysselsättning ska tolkas, så kan faktiskt Anders Borg hävda att det målet är nått, givet att inflationen är stabil.
Frågan återstår dock om Reinfeldt, Borg och Littorin någonsin inför medborgarna kommer att tvingas svara på de något mer besvärande frågorna om det var för detta, att nå det förra regeringens sysselsättningsmål (som enligt alla seriösa bedömare hade uppnåts oavsett vilken regering som hade vunnit valet), som de förstörde livet för de 19 procent som de själva räknar med ska leva kvar i utanförskapet?
Läs gärna gårdagens inlägg på SVD:s Brännpunkt, som gav mig inspiration att skriva det här.