Min första tanke efter gårdagens duell mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt var att medieträning måste förbjudas. Tonfall, uttryck, små exempel ur "vanligt folks" vardag, slipsen, klänningen - allt kändes tillrättalagt och uträknat in i minsta detalj för att inte förarga någon. Inte en genuin känsla, inte ett infall, ingenting som gav en känsla av att de här personerna brinner för någonting alls lyckades tränga igenom rutan.
Jag fann mig själv drömma mig tillbaka till duellerna mellan Göran Persson och Carl Bildt: "Kom inte och prata med mig om klassamhället. Jag har vuxit upp i det. Jag hatar det." GP må ha varit en minst sagt maktfullkomlig man med många dåliga sidor, men han kunde få det att bränna till i debatten. Och det kan även Carl Bildt - eller kunde i alla fall när han var partiledare. Det var spännande att lyssna på deras debatter. Det var det inte igår. Det var trist och platt och helt utan nerv.
Men i grund och botten är förstås inte det stora problemet att ledande politiska företrädare blir allt mer slätstrukna, opersonliga och oförargliga. Utan att den utvecklingen går hand i hand med en betydligt mer allvarlig och djupgående förändring: att de politiska skiljelinjerna blir allt otydligare. Att det politiskt möjliga krympts ihop till justeringar på marginalen, där nationalekonomiskt mumbo-jumbo används för att sätta munkavle på var och en som vågar ha en vision om andra möjliga utgångspunkter för politikens utformning än programmatisk inflationsbekämpning och minskning av den offentliga andelen av ekonomin.
På Reinfeldts mycket lätt förutsebara påståenden om att sossarna planerar en "skattechock" för LO-medlemmarna, lyckades Sahlin bara kontra med vagheter som ungefär kan sammanfattas så här: De skattesänkningar som redan är genomförda är redan genomförda så de måste vara kvar. De som ännu inte är genomförda kan avvisas, men det återstår att se om de ska vara kvar sen när de också är genomförda.
Vad har egentligen hänt?
Jo, skatterna har sänkts med 67 miljarder sedan förra året. I socialdemokraternas budgetmotion accepteras knappt hälften, ca 30 miljarder, av dessa skattesänkningar. Frågan infinner sig då om 2006 års skatteuttag – som socialdemokraterna beslutade om - redan har konstaterats vara för högt? Varför har inte den socialdemokratiska ledningen gått ut med självkritik i så fall? Det vore ju en pudel av historiska mått att erkänna att man beskattat svenska folket med 30 miljarder för mycket – dessutom utan att nå flera av sina viktigaste politiska mål!
Men den vovven har vi naturligtvis inte fått se. Det hade ju framstått som fullkomligt vansinnigt att gå ut och säga något sådant. Ändå är det precis vad socialdemokraterna gör, fast i det fördolda, genom att helt enkelt acceptera 30 miljarder av regeringens skattesänkningar. Allt för att slippa en obehaglig skattehöjardebatt, som uppenbarligen betraktas som i det närmaste lika besvärande som att tvingas försvara knark eller barnporr.
Det är förstås framför allt djupt politiskt problematiskt att sossarna väljer den här vägen: hur ska ett regeringsalternativ inför 2010 kunna utlova bättre äldreomsorg, högre löner för kvinnorna i vården, fler lärare i skolan, bättre kollektivtrafik och andra för människor hett efterfrågade krav om man inte kan tänka sig att höja skatten – och stå för det?
Dessutom är det taktiskt helt tokigt att tro att man vinner debatten om skattesänkningar mot högern genom att ranta efter och ge dem rätt i att höga skatter på sin höjd är ett nödvändigt ont: varenda krona i högre skatt som socialdemokraterna går till val på kommer att användas emot dem från motståndarna. Högern kommer alltid att vilja sänka skatterna mer. Så varför ta den striden? Att skattefinansiering alltid, alltid, gynnar låginkomsttagare medan avgiftsfinansiering och privata försäkringslösningar alltid, alltid gynnar höginkomsttagare är ju helt oomstritt, så varför inte lägga allt krut på att förklara och förankra det istället för att glida allt längre högerut på skatteskalan?
Om gårdagens duell angav riktningen för debatten fram till valet är risken överhängande att det som brukar kallas politikerförakt på allvar börjar undergräva demokratin. Varför ska folk bry sig när det är så tråkigt och skillnaderna är så små: Tusen kronor eller sjuhundra i plånboken – vad ger det minus a-kasseavgift plus konsumkuponger om man har fem sjukdagar, en morsa med grå starr och kör en Audi -93:a…?
För övrigt har jag alltid tyckt att ”politikerförakt” låter så självömkande: det är väl helt naturligt att människor tycker att politiker är värda förakt, om de ägnar mer intresse åt att vara bankekonomer och varandra till lags än att kanalisera och försöka förverkliga människors drömmar om ett drägligare liv och en bättre värld.