Att regeringens budget är orättvis, gynnar höginkomsttagare, missgynnar låginkomsttagare och undergräver den gemensamma välfärden är ju ingen kioskvältare direkt. Men det är också en mycket tydligt antifeministisk politik. Ulla Andersson fokuserade på det i sina inlägg i budgetdebatten idag på ett briljant sätt. Protokollet kommer nog snart för den som vill läsa. Jag hinner inte gå igenom alla de förslag och reformer med udden riktad mot kvinnor här och nu, så jag nöjer mig med att kommentera beskedet att möjligheten att deltidsstämpla ska begränsas till max 75 dagar.
Den som deltidsstämplar är en person som jobbar deltid mot sin vilja, och som alltså vill och kan jobba heltid. Men som inte får det på grund av att arbetsgivaren bara erbjuder deltidsjobb. Det är en situation som är typisk för framför allt kvinnor som jobbar inom handeln, hotell- och resaturangbranschen och inom sjukvård och omsorg. För de anställda är det både stressande och ekonomiskt tungt. Man både har och saknar jobb och som regel får man mycket liten eller ingen hjälp från arbetsförmedlingen, samtidigt som man är tvungen att söka jobb för att få behålla a-kassan.
Det är därför ingen tillfällighet att fackförbund som Hotell- och restaurangfacket, Kommunal och Handelsanställdas förbund år ut och år in har försökt förhandla till sig rätt till heltid i de centrala kollektivavtalen. Arbetsgivarna har blankvägrat. Hoppet har istället ställts till lagstiftning. En förändring av LAS som innebär att heltid slås fast som norm, medan deltidsanställningar måste förhandlas för att vara giltiga. Vänsterpartiet har drivit den frågan hårt i många år, och inför valet 2006 förhandlades ett lagförslag fram, som skulle ha trätt i kraft om inte högern vann valet.
Det gjorde de ju, och förslaget om rätt till heltid förkastades omedelbart av den nya regeringen. Den nya regeringens credo är nämligen att "incitamenten att arbeta" ska stärkas för de enskilda, men att ingen press ska sättas på arbetsgivare som stänger ute och upprätthåller arbetslöshet exempelvis genom att bara erbjuda deltidsjobb. Trots att ju deltidsarbetslösheten är ett stort samhällsekonomiskt problem, vid sidan av att den är förödande för de som drabbas.
Arbestgivare tjänar på att ha deltidsatjänster. Vid arbetstoppar kan deltidarna användas för att fylla luckor, till mycket lägre kostnad än vad vikarier eller överstidsjobb för heltidsanställda skulle kosta. Dessutom blir schemaläggningen mycket enklare. Möjligheten att deltidsstämpla är helt enkelt ett sätt för samhället att, via a-kassan, gå in och subventionera de arbetsgivare som har deltider som norm på sina arbetsplatser.
Det finns tre sätt att resonera, och tre sätt att agera politiskt i förhållande till den här situationen:
1) Låta det fortgå som förut och acceptera att samhället kompenserar de enskilda för arbetsgivarnas beteende.
2) Kräva att arbetsgivarna bär de kostnader och de administrativa bördor det kan innebära att erbjuda arbeten som människor faktiskt kan leva på genom att lagstifta om rätt till heltid.
3) Ge arbetsgivarna full frihet att fortsätta erbjuda arbeten som det inte går att leva på och dra in samhällets stöd till de som har just de jobben.
Av dessa tre alternativ där det första är ett slags socialpolitisk kompensationspolitik som lämnar det strukturella problemet orört, det andra en klassisk maktförskjutningspolitik som syftar till systemförändring och det tredje en helt nyliberal lösning som bevarar rådande maktstrukturer och övervältrar hela kostnaden för det på den enskilde, valde alltså regeringen : det tredje.
Det säger ganska mycket om vad det är för ett samhälle regeringen vill stimulera. Det förnekas gång på gång, men den amerikanska arbetsmarknaden är förebilden för den här typen av politik. Deltidsjobben kommer att finnas kvar. Inga piskor eller "incitament" för arbetsgivarna att erbjuda heltider införs. Regeringens käcka upmaning att "söka heltidsjobb" är därför bara ännu ett sätt att övervältra skulden på de enskilda för ett system som ligger i arbetsgivarnas - och regeringens - händer. Så vad ska de deltidsarbetslösa göra när a-kassedagarna är slut?
Söka ett jobb till - på deltid, kanske? Ja, men visst. Bättre att jobba än att gå på "bidrag". Och om arbetsgivarna bara har nytta av folk ett par timmar då och då så är det så man får jobba. För att ens tänka tanken att arbetsgivarna har nåt slags ansvar i ett samhälle är ju helt otänkbart. Och när samhället inte heller ska anses ha något ansvar i samhället, ja då får var och en ta ansvar bäst man kan. Och som saker och ting nu ser ut så blir det ju då mest kvinnor, i synnerhet de med lägst löner, som får ta det ansvaret och tugga i sig.
Den som till äventyrs har tänkt att vårdnadsbidraget är en enstaka antifeministisk eftergift åt kristdemokratrena har anledning att tänka om. Hela politiken är på ett mycket mer sofistikerat och genomgripande sätt antifeministisk. Och karriärkvinnorna och deras städvägrande män kan ta sitt livspussel och stoppa upp i arslet.
P.S: Den som ännu inte har läst den amerikanska journalisten Barbara Ehrenreichs reportagebok "Barskrapad" rekommenderas att göra det. Det ger en hyfsad bild av hur arbetarkvinnors framtid kan komma att te sig här när regeringens politik får fullt genomslag.