Det är nästan rörande att se hur statsvetare, politiska kommentatorer och debattörer med borgerliga sympatier försöker förklara det obegripliga: att svenska folket inte gillar regeringen. Eftersom politiken ju rent objektivt är bra, så måste något annat vara problemet. I dagens DN illustrerar statsvetaren Leif Lewin på ett föredömligt sätt vilka slutsatser som dras i den tänkande klassen: "De flesta svenskar tycker om sin välfärdsstat. Regeringen behöver en retorik som visar att dess politik går ut på att värna, inte att att skada välfärdsstaten."
Nyckelordet här är förstås retorik. Regeringen behöver en ny retorik, så att folk förmås tro att när a-kassa och sjukförsäkring urholkas, gemensamt ägda företag säljs ut, skolor omvandlas till börsbolag och rektorerna till VD:ar och skatterna sänks med en snitthastighet på över en miljard i veckan så är det ett led i att värna välfärdsstaten.
Det är lika skrämmande som fascinerande att inse i vilken grad samhällseliten och den politiska högern faktiskt underskattar människors förstånd. De allra flesta medborgare inser faktiskt att arbetslöshet, sjukdom, segregation och social utslagning inte beror på attitydproblem. Än så länge, får man väl tillägga. Regeringen och dess allierade i den mediala och akademiska eliten har med stort engagemang tagit sig an den pedagogiska uppgiften att ogiltigförklara alla relevanta maktanalyser och att demonisera varje förslag som går i riktning mot ökad jämlikhet.
Men det tar lyckligtvis tid att helt nöta ner människors motståndkraft mot nyspråk och uppenbara lögner. Människor ser vad regeringen gör. Känner det och drar sina slutsatser. Därför förlorar regeringen stöd.
För ett underbart exempel på hur valrörelselurendrejeriet nu börjar bita högern i stjärten, läs Ali Esbatis sammanställning av vad som blev av den jobbgaranti som Stockholmsmoderaterna lovade väljarna.