Jag har tidigare beklagat mig över att den borgerliga regeringen undergräver satiren genom att själva prestera betydligt bättre nidbilder av sin egen politik än den vassaste häcklare. Tjänsteföretagens organisation Almega har nu gett sig in i kriget mot satiren med den lilla skriften "Hemmets hjältar - en vit bok om hemservicebranschen".
Almegas mångåriga lobbyarbete har ju som bekant burit frukt och svenska folket ska nu årligen bidra med 1,3 sköna skattemiljarder i rabatter till de som köper de så kallade hemserviceföretagens tjänster. (Det är för övrigt dessa företag, inte den armé av tvättande, strykande, dammsugande, gardinbytande, syltande, kramande, tröstande, fredagsmysfixande kvinnor som genom decennierna uppammat sina sista krafter efter jobbet för andras välbefinnande som avses med begreppet "Hemmets hjältar", min trista anmärkning).
Hur som helst, Almega tycker kanske att det känns lite tomt nu när denna seger är vunnen, så den lilla boken är nog ett försök att visa vilken härlig bransch det är som nu ser framtiden an med solsken i blick och nya djärva mål vid horisonten. Knappt 80 sidor av intervjuer med helnöjda entreprenörer, leende bilder och en och annan "faktauppgift" ska få alla tvivlare att känna att detta är framtidens bransch, och att de bakåtsträvande motståndarna till skattesubventionen haft fel på alla punkter.
Att en expansion av hemservicebranschen riskerar att skapa en otrygg och lågavlönad arbetsmarknad utan utvecklingsmöjligheter för kvinnor - i synnerhet invandrade kvinnor som ofta har svårt att få jobb, är en av de där trista invändningarna från motståndarna. "Hemmets hjältar" ger svar på tal: Så här berättar Vd:n för företaget Balanzen: "Våra medarbetare är timanställda. Många är studenter, som pluggar svenska på deltid och jobbar för oss på deltid. De städar en villa på väg hem från skolan."
Företaget Livskomforts (Jo, det heter så) vd berättar stolt att företaget drivs av "värderingar", vilket konkret manifesteras genom individuella lönetillägg som baseras på hur väl medarbetarna lever upp till dessa.
Men herregud, arbetstider och anställningsvillkor är ju inte allt här i världen. De anställda får ju så mycket annat: " Vi får ofta höra att vi räddar familjefriden (Hos kunderna, min trista anmärkning). Det berättar vi för personalen, så att de förstår hur viktiga de är. På så sätt bidrar vi också till att höja statusen i yrket, ", berättar Balanzens vd vidare.
Det där med att höja statusen i yrket och att det minsann är vänstern som kastar smuts på de som utför arbetet är ju en ständigt återkommande klassiker i den här debatten. Som bara alltför väl tjänar syftet att föra bort diskussionen från de konkreta frågorna om lön, arbetstider, anställningsvillkor, arbetsmiljö osv, och istället fokusera på innehållslösa värdeord och att det jobb de anställda gör är "guld värt" (fast bara bildligt talat) och liknande.
Det var faktiskt exakt så husmorsföreningen jobbade på 1920- och 30-talen när pigor och hembiträden försökte organisera sig fackligt och ta strid för rimliga arbetsvillkor. Fackliga krav, som ju stank av socialistiska idéer om alla männiksors lika värde och rättigheter, motarbetades med kraft. Istället erbjöd de burgna damerna statushöjande insatser genom kurser och föredrag om allt en duktig trotjänare kunde behöva veta för att kunna hävda en viss "status". Men arbetsvillkoren förblev lika usla. (Tills yrket i stort sett försvann som en effekt av minskande klassklyftor och välfärdsstatens framväxt, min trista anmärkning igen).
Men åter till "Hemmets hjältar". Maud Olofsson figurerar förstås också i boken, "märkbart nöjd" med den genomförda skattesubventionen. Hon kallar den så kallade pigdebatten för "eländig" och avfärdar bestämt att branschen riskerar att bli ett låglöneträsk för kvinnor. Hon kanske har en poäng där. För hennes ambitioner för villkoren i arbetslivet sträcker sig vida utanför hushållssektorn.
Jag citerar: "Regeringen har redan infört en rad företagsvänliga förändringar, menar hon - och fler ska det bli. Hon räknar upp möjligheten till förlängda provanställningar, företagens minskade sjuklöneansvar, att rätten till heltid tagits bort, nystartsjobb med rabatt på arbetsgivaravgiften och förslaget om sänkt arbetsgivaravgift för vissa tjänsteföretag. Men vi stannar inte där."
Tyvärr stannar Maud där och ger inga ytterligare exempel på vad som ytterligare kan göras för att försämra villkoren för framför allt Lo-anslutna kvinnor. Men sedan boken trycktes har ju en del fräscha förslag presenterats från centern.
Men Maud visar en mer storslaget visionär sida också i boken, och drar en anekdot från en resa till USA, där hon bland annat diskuterade hemservice. "Då fick jag klart för mig att där kan man till och med få hjälp med att sätta in sina foton i album. En märklig företeelse i svenska ögon, men nog så lärorik om hur attityder kan förändras när möjligheter skapas."
Sug på den en stund. Låt det sjunka in. Det är här någonstans jag på allvar börjar frukta för satirens framtid.
Men det kommer mera. En annan trist vanföreställning som vänstern brukar komma dragande med är ju att skattesubventioner av hushållstjänster bara kommer att gynna de med höga inkomster som hade haft råd att köpa tjänsterna ändå, men som helt enkelt inte tycker att det är värt priset.
Åsa Keller, vd, för framgångssagan Homemaid presenteras som en kvinna som "med sin livssituation är ett exempel på en av de viktigaste målgrupperna för hemservicebranschen". Hon berättar själv: "Det var först när jag blev vd för bolaget som jag verkligen förstod hur svårt det kan vara att få vardagen att gå ihop". Hon köper själv hemservice (nu alltså till rabatterat pris, min trista anmärkning), eftersom "Jag prioriterar att umgås med min familj när jag är ledig".
Jamen herregud! Vem fan vill inte prioritera det! Självklart är det roligare att spela sällskapsspel och åka pulka än att städa toaletter men varför, varför i helvete ska ska skattebetalarna subventionera vd:ars familjelycka när det ta mig fan inte går att få hemtjänst till farsan ens om han tänt eld på lägenheten i sitt gubbdis?
Nej, men ursäkta mig. Inte meningen att bli känslosam. Eller avundsjuk. Jag vet ju faktiskt inte hur lite hon tjänar. Kanske har hon inte råd att betala vad det kostar på marknaden. Hennes man kanske har diskbråck också så han inte kan ta ett handtag. Och huset kanske är jättestort och poolen helt oöverskådlig och trädgården....Nej, förlåt, nu är jag där igen.
Inte roligt sånt där. "Det är synd att debatten kring hushållstjänster ibland är så trist" som en av ägarna till Skaraborgs städ säger i "Hemmets hjältar". Så sant. Trist är vad det är med detta gnäll om klasskillnader och orättvisor och den evinnerliga offentliga sektorn som ju inte gör någon människa glad.
För det är ju en annan käpphäst som sura motståndare till skattesubventionerad hemservice struttar fram på. Att pengarna som går till de rikas hushåll istället hade kunnat användas för att till exempel anställa personal inom äldreomsorgen (Ni vet, den där branschen som erbjuder gamla och sjuka människor hjälp att få vardagspusslet att gå ihop, eller åtminstone, i underbemanningens skugga, ser till att pusselbitarna kommer upp ur kartongen). Och att valet att subventionera privata tjänster från kommersiella företag, därmed bidrar till att underminera den solidariskt finansierade och behovsstyrda välfärden.
På den punkten är "Hemmets hjältar" helt oförblommerad. Ulf Lindberg, som är näringspolitisk chef på Almega siar förhoppningsfullt in i framtiden: "I första läget kommer vi att se en ökning av de privata kunderna. Därefter finns marknadens tillväxtmöjligheter inom den kommunala tjänstesektorn."
Och medlemsföretagen är helt eniga. Legetimus i Mölndal fick sitt "genombrott" när kommunen upphandlade stora delar av servicen inom äldreomsorgen. Livskomforts vd gnuggar händerna och menar förhoppningsfullt att "Kommunerna kommer inte att orka med hela ansvaret för hemtjänsten själva." Och Homemaids vd stämmer in: "Den ökande äldre delen av befolkningen kommer att kräva mer omsorg och service än vad kommunerna kan klara av och där kommer hemserviceföretagen in i bilden." Och som en sista klick grädde instämmer Kommunals vice ordförande Lars-Åke Almqvist fatalistiskt: "Kommunerna kommer i högre utsträckning att köpa tjänster från privata aktörer framöver, frågan är bara i vilken takt".
Och plötsligt klarnar hela bilden. Skattesubventioneringen av hushållstjänster är faktiskt bara en present från alla skattebetalare till höginkomsttagarna utan större betydelse för den privata tjänstesektorns expansion. Den verkliga tillväxtpotentialen finns i den - ännu - helt skattefinansierade sektorn där risken är minimal, efterfrågan garanterad och där vinstmarginalens storlek regleras med personalkostnaderna.
Och när man tänker efter är det ju rätt logiskt. En bransch med vd:ar som huvudsaklig målgrupp har ju en rätt begränsad marknad (de flesta människor är, som bekant, inte vd:ar, min trista anmärkning). De gamla och sjuka däremot är en närmast outtömlig potentiell marknad.
Vad var det för roligt med det här, undrar ni kanske nu. Nä, det var ju inget roligt alls faktiskt. Men försök att göra satir av eländet.