Jag är allergisk mot alla som hävdar att feminism minsann inte har något med höger och vänster att göra, som om det funnes en väg till jämlikhet oavsett kön som inte hänger samman med ekonomisk fördelning, arbetets organisering eller ägandestrukturer. Hävdar man det är man antingen korkad eller rätt och slätt höger. Att förneka att ekonomi och makt hör ihop är en klassisk högerstrategi, oavsett vad som diskuteras.
Det betyder inte att det inte finns andra parametrar som är relevanta för upprätthållandet av den över- och underordning som präglar relationen mellan män och kvinnor. Kulturella och sociala föreställningar påverkar och reproducerar ojämlikheten minst lika effektivt som de ekonomiska strukturerna. Därför tar sig kvinnoförtryck och homofobi mängder av olika uttryck och påverkar människor på skilda sätt och i olika grad beroende på ett otal skilda faktorer vid sidan av rent ekonomiska förutsättningar.
Men om de ekonomiska strukturerna lämnas därhän i en feministisk-politisk debatt riskerar vi att hamna i en återvändsgränd där i övrigt helt motsägande politiska riktningar bedriver en tämligen meningslös tävlan i politisk korrekthet. Vi får en debatt om värderingsfrågor, attityder och tolerans istället för en debatt om alternativa vägar för att förändra reella maktförhållanden på ett sätt som verkligen gör skillnad i människors vardag.
Jag vet att detta inte är några omstörtande tankar, den här debatten har pågått länge och utvecklats av många kloka personer inom den politiska vänster som faktiskt värnar om en relevant feministisk debatt. Bland mina favoriter finns Katrine Kielos, som utmanat mycket av högermumbo-jumbot inom socialdemokratin.
Men jag tror att det är viktigt att fortsätta diskussionen, och framför allt att ta tag i uppgiften att beskriva och åskådliggöra hur patriarkat och kapital samverkar i den allt mer polariserade världsekonomin. Mikael Nyberg skrev en mycket intressant text i DN häromdagen som gör just det. Med den amerikanska hemmafruns breda come-back som exempel belyser han varför kampen för solidariskt finansierad välfärd, facklig kamp för rimliga arbetsvillkor och motståndet mot en allt mer koncentrerad kapitalackumulation är viktiga betsåndsdelar i kampen för feministisk frigörelse.