Jag tillhör dem som blir glad av låten "Dunka mig gul och blå" av Frida Muranius. Äntligen en tjej som vågar beskriva gammalt hederligt fulsex utan några som helst ursäkter. Jag tillhör även dem som inte blev förvånad - men ack så trött - över att den redan orsakat moralpanik, tråkdebatt och radio-censur.
Förra veckan debatterades låten på det mest beklämmande sätt i P1-programmet Studio ett.Tillbaka i de gamla dödstråkiga skyttegravarna: antingen är kvinnors sexualitet per definition synonym med utsatthet och kränkningar eller så måste man släppa prostitutionen fri. Suck och stön. Jag skrev en debattartikel i Flamman (som också publicerades i Ottar) i ämnet förra året.
Efteråt har man sagt mig att den där tudelningen inte är så aktuell längre, att debatten gått vidare och blivit mer komplex och intressant. Tyvärr är det inte helt sant, vilket den uppblossande debatten om "Dunka mig..." bevisar. Blev därför glad när jag slog upp Dagens Nyheter och läste författaren Carina Rydbergs inlägg i debatten. Läs!
Närmast ironiskt är ju att DN samma dag publicerar ett helt uppslag om den bristande sex- och samlevnadsundervisningen i skolorna. Fyra gymnasieelever vittnar om det som varit känt alltför länge utan att någon egentligen tagit tag i frågan: Undervisningen är i bästa fall bristfällig, i värsta fall inte alls.
Det är skandalöst. Å ena sidan tar sig vuxna rätten att förfasa sig över ungas sexvanor, över porr som inspirationskälla och det växande antalet tonårsaborter. Å andra sidan erbjuder skolan en undervisning på en nivå som om det hade gällt geografi hade inskränkt sig till att visa en kartbild från 1500-talet och hävda att "ungefär så här ser världen ut".
P.S Nej tack! Jag är inte intresserad av några erbjudanden. Sexualpolitik är ett livsviktigt politikområde som varken förtjänar att tigas ihjäl eller sänkas till runka bulle-nivå.