Mc Donalds vill ändra innebörden i begreppet ”McJob”, som i den brittiska finordboken The Oxford English Dictionary beskrivs som “an unstimulating low-paid job with few prospects”, alltså ungefär ”ett föga stimulerande, lågavlönat jobb med få utvecklingsmöjligheter”. I detta syfte har Mc Donalds i Storbritannien startat en kampanj för att ordboksdefinitionen ska ändras.
Man skulle ju kunna tro att företaget på det här sättet vill putsa på sitt varumärkes sjaskiga image. Men så är det inte alls. Företaget har ett mycket högre och finare syfte med sin kampanj: nämligen att värna de anställda. Jodå, enligt den ansvarige för kampanjen är definitionen av ”McJob” är en förolämpning mot de anställda på McDonalds, ja faktiskt rentav mot alla som jobbar inom restaurang- och turistnäringen.
Så kan vi ju inte ha det. Varför inte definiera om ”McJob” till ”ett synnerligen exklusivt och högavlönat jobb som ger utomordentligt goda möjligheter till personlig utveckling och avancemang.” Då skulle man ju så att säga kunna hoppa över själva genomförandet av de reformer som skulle kunna göra McDonalds till en bättre arbetsgivare. Man bara hävdar att det är så redan. Helt genialiskt, faktiskt.
På samma sätt kan ju många av världens problem lösas genom några enkla omskrivningar i ordböckerna. Företag som United Fruit och Lundin Oil kan beskrivas som ”pionjärer för socialt ansvarsfullt företagande”. Länder som Saudiarabien och Iran kan kallas ”Föregångsland när det gäller jämställdhet mellan kvinnor och män och värnandet om mänskliga rättigheter”. Moderaterna skulle kunna kallas ”ett arbetarparti”. Ja, möjligheterna är helt enkelt oändliga.
Men skämt åsido. MC Donalds retorik känns igen. Vi har hört den här hemma till förbannelse: när vänstern säger nej till skattesubventioner av städning och barnpassning i (de rikas) hem, heter det att vi ”ser ner på dem som städar”. När vi menar att även de som går yrkesförberedande gymnasieprogram ska ha rätt att söka till högre studier på sina betyg heter det att vi ”ser ner på praktiskt arbete”.
Riktigt komiskt var det faktisk när jag för ett antal år sedan tog jobb som rumsstäderska på Grand Hotell, och sedan skrev ett reportage om de taskiga villkoren för personalen där. När reportaget hade publicerats ringde hotellets ägare upp min tidnings redaktör och var mycket upprörd över vad jag gjort. Han sa menade att jag genom att på falska grunder nästla mig in på arbetsplatsen i syfte att skriva en artikel hade kränkt - personalen!! (Det hela blev rätt surt för honom, eftersom jag ju hade fått jobbet på egna meriter från ett annat hotell där jag hade jobbat som rumsstäderska och där arbetsvillkoren, trots allt, var betydligt mindre vidriga än på Grand.)
Hur som helst, att hävda att den som kritiserar låga löner, usla arbetsvillkor och gammaldags klasspolitik i själva verket kritiserar de som har dessa låga löner, usla arbetsvillkor och som får sina möjligheter i livet beskurna är naturligtvis en strategi för att vrida argument ur händerna på facket och den politiska vänstern. Men i själva verket säger den mest om hur högern själv ser på världen. När jag säger skitjobb så menar jag inte att det är en skitmänniska som har det jobbet.