Idag har tre bitar materialiserats i det jag från och med nu tänker kalla borgarpusslet. Det är arbetslösa, i synnerhet arbetslösa unga som är motivet på dagens bitar.
Dagen börjar med att jag slår upp gratistidningen City och får läsa att moderaterna i Stockholm hårdlanserar ett oseriöst bolag som alternativ till vanliga banker i sin iver att sälja ut de allmännyttiga bostadsbolagen till bostadsrättsföreningar. Det går uppenbarligen trögt att få personer med låga inkomster, ungdomar utan fast anställning och folk med betalningsanmärkningar (ofta hänger de tre sakerna ihop) att köpa sina lägenheter i nedgångna miljonprogramområden.
Ett skäl kan ju vara att de helt enkelt inte är kreditvärdiga i seriösa banker. Alltså ska nu de här människorna, som ett led i moderaternas utförsäljningskampanj erbjudas att låna pengar till galna ockerräntor av ett företag som inte har några betänkligheter alls att ge lån i miljonklassen till personer som rimligtvis kommer att ha svårt at betala tillbaka.
Vad som händer om låntagarna INTE kan betala tillbaka? Utlåningsföretaget tar lägenheten, som ju är säkerhet för lånet. Ett smartare sätt att bygga grundplåten till et fastighetsbolag får man leta efter. Nu undrar man bara: Varför ta omvägen om hyresgästerna om målet är att sälja stockholmarnas gemensamt ägda fastigheter till svindlarbolag?
Jag deltar sedan i ett seminarium med anledning av att regeringen i morgon kommer med en proposition om utvidgad rätt till visstidsanställningar, vilket kommer att leda till att ännu fler unga, invandrade, kvinnor och LO-medlemmar (eller personer som tillhör samtliga nämnda kategorier) kommer att befinna sig i en situation där de har osäkra inkomster. Det är nämligen redan en mycket tydlig klass-, köns- och etnicitetsprofil på de otrygga jobben – ingenting tyder på att det med regeringens mer generösa möjligheter att anställa folk utan anställningstrygghet kommer att ändra på det. Om man säger så.
Under seminariets gång laddar regeringen upp nästa pusselbit på sin hemsida: ”Jobbgarantin” för unga. Den går, i korthet ut på att arbetslösa personer mellan 16 och 25 år ska tvingas delta i jobbsökaraktiviteter 30 timmar i veckan (!), och om det inte får effekt, skickas vidare till något slags utbildning eller praktik (som inte är närmare specificerade). Den som inte deltar förlorar rätten till ersättning.
Ersättningen ska, för den som är berättigad till a-kassa, motsvara a-kasseersättningen – MEN till skillnad från alla över 25 år som åtminstone får 80% i ersättning i 200 dagar (därefter trappas den ner till 70%, och efter 300 dagar till 65%), ska ungdomar bara få 80% i 100 dagar – sedan trappas den ner till 70% för att landa på 65% redan efter 200 dagar. Samma försäkring, samma premie, samma kvalifikationskrav gäller för unga som för oss över 25 – ändå ska de få sämre ersättning. Regeringen inför alltså en helt omotiverad diskriminering av unga i en försäkring som är till för att täcka inkomstbortfall!
De som inte har rätt till a-kassa (och det är ganska många unga som inte har det) får det dock betydligt kärvare. För dem innebär ”jobbgarantin” att de tvingas delta i aktiviteterna, inklusive praktikjobb, för smått fantastiska 1 050 kronor i månaden för de som är under 20 år, och nästan lika fantastiska 2 528 kronor i månaden för de som är mellan 20 och 25 år.
Och, som sagt, deltar man inte, så blir det ingen ersättning alls. Med andra ord, tvångsarbete för 1 000 – 2 500 spänn i månaden.
Några frågor: På vilket sätt kommer detta att skapa fler jobb? På vilket sätt kommer detta att öka chanserna för den som missade gymnasiet att få de lediga jobb som han eller hon förmodligen redan sökt till förbannelse? På vilket sätt kommer detta att öka ungas känsla av att de är en del av samhället?
Å andra sidan kan ju den som hamnar i den här onda cirkeln trösta sig med att det finns ett företag som är berett att låna ut pengar, så att han eller hon åtminstone kan bli delaktig i projektet att sälja ut gemensam egendom till förmån för privata intressen.
Pusslet börjar ta form.