Anders Mildner gör en analys av vad som egentligen gått snett i den svenska opinionen kring facket på Expressens kultursida idag. Han konstaterar att det egentligen inte är facket som förändrats, utan klimatet i medierna i första hand.
Alliansens valseger skapade ett oväntat dilemma. För ledarskribenterna. Vad skulle de nu skriva om? /…/ När den socialdemokratiska skuggan började tunnas ut uppenbarade sig konturerna av en annan fiende. Facket blev ledarskribenternas räddande ängel.
Det är en deprimerande, men mycket relevant observation. Och det genompolitiserade medieklimatet innebär att det som står på ledarsidorna har en allt större tendens att också utsträckas till ”analyser” på politik- och ekonomi-sidor och till skildringar av ”verkligheten” på nyhetsplats. Facket har sakta men säkert seglat upp som sinnebilden för övermakt genom nästan dagliga nidskildringar och rena lögner.
Den mediala och kulturelit-styrda fackbashingen passar bara alltför bra in i den dramaturgi som högern använder för att så obemärkt som möjligt iscensätta sitt systemskifte. Moderata ministrar sjunger fackets och kollektivavtalens lov, samtidigt som deras politik undergräver möjligheterna för facket att verka. Den mer öppet fientliga opinionsbildningen mot facket får istället andra, mer ”fristående” krafter, som exempelvis ledarskribenter, politiska journalister, tankesmedjeanknutna tyckare och en och annan frifräsande riksdagsledamot, stå för.
Metoden är klassisk: vänd på perspektiven. Utmåla löntagarnas organisationer som överheten och kapitalets företrädare som underdogs. Med den taktiken lyckades George W Bush övertyga den amerikanska arbetarklassen om att han, som fötts in i en miljardärfamilj, och vars hela politik går ut på att gynna den ekonomiska eliten och skicka iväg de fattiga som kanonmat i krig, var deras man. Överheten var de fjolliga demokraterna med sina collegepoäng och sitt vurmande för bögar och kultur. (Liksom för en viss inkomstutjämning och åtminstone ett minimum av välfärd, skulle man kunna tillägga, fast det gjorde förstås aldrig Bush.)
I Sverige har högern en betydligt mäktigare och farligare fiende att demonisera: en folkrörelse, vars ledarskikt – det är helt sant – emellanåt drabbats av maktvansinne och glömt sin roll och sina rötter. Men fackföreningsrörelsen som sådan är inte, och har aldrig varit, en elit, en överhet. Den är, i kraft av sin aktiva medlemskår, en garant mot det totala barbariet på arbetsmarknaden. Den lilla gnutta demokrati som tillåts utövas i den sfär där de flesta av oss tillbringar en stor del av vår vakna tid, arbetslivet, utövas tack vare och genom facket.
Den enda konkreta klasskamp som kan sägas pågå i vårt samhälle idag förs av fackliga förtroendemän i förhandlingar, i första hand om löner och anställningsvillkor, men också om betydligt mindre spektakulära, vardagliga problem på hundratusentals arbetsplatser. En stark fackföreningsrörelse, med många medvetna medlemmar är den potentiellt mäktigaste motkraften mot marknadens totala styrning av samhället. Jag säger potentiellt, för det finns anledning att önska sig en mer radikal och politiskt krävande fackföreningsrörelse än vad vi sett de senaste decennierna.
Så länge som legitimiteten för facket är stark finns möjligheten att omsätta den potentialen i handling. Det är alltså helt logiskt att högern hatar facket, och har så alltid gjort. Det otäcka är att de nu dragit en arbetshandske över järnhanden och uppträder som arbetarnas räddare mot en överhet, som i sista hand är de själva (facket är ju, trots sina brister, faktiskt en demokratisk organisation som väljer sina företrädare). Det är en otäck twist på en gammal klassisk motsättning.
Varför blev förresten en egenföretagare ”Årets arbetare” i Moderaternas Nordkorea-inspirerade tävling?