Regeringens vårbudget innehöll inga överraskningar. Anders Borg är, som Vänsterpartiets ekonomiska talesperson Ulla Andersson uttryckte det i budgetdebatten, paketleverantör åt rikemansklubben. De kommande åren kommer att innebära gigantiska satsningar på förmögna män på bekostnad av arbetslösa, sjuka, kvinnor, invandrade, ja i stort sett alla som inte har en villa i Saltjsöbaden, röster på wallenbergssfärens bolagsstämmor och årsinkomster på över en halv mille.
Få vanliga medborgare är väl så nördiga att de sätter sig och läser finansplanen i vårbudgeten. Det är begripligt, men också ganska synd. Där blir det nämligen väldigt tydligt hur regeringen analyserar samhället, och vilken typ av politik vi har att förvänta oss framöver. Jag kan inte låta bli att ge några axplock för dem som inte orkar läsa hela.
Under rubriken Ungdomar kan man läsa följande:
”Etableringsåldern, dvs. den ålder där 75 procent av en åldersgrupp har jobb, har ökat påtagligt, från 21 år under åren 1988–90 till 27 år 2004. Konsekvenserna av att det tar allt längre tid att etablera sig på arbetsmarknaden är negativa för såväl den enskilde – vars livsinkomst och framtida pension minskar – som för samhället som helhet. Bland annat blir utbudet av arbetskraft lägre, vilket innebär en svagare grund för finansieringen av välfärdstjänsterna.”
I klarspråk betyder det att det är ett problem att allt fler unga studerar och alltså börjar jobba senare, men i gengäld med mer kvalificerade och högre avlönade jobb. Det är alltså ett problem, enligt regeringen, att vi har en hög utbildningsnivå. För att lösa det problemet gör regeringen allt för att istället sänka den allmänna utbildningsnivån. (Med den ambitionen har de redan skrivit in sig i historien)
Konkret innebär det dels att gymnasieskolan förändras så att de som går yrkesförberedande program inte längre ska få högskolekompetens. Samtidigt skär man ner så mycket på komvux att det kommer att bli mycket svårt att ta igen den förlusten senare, ifall man skulle ångra det val man gjorde när man var 16 och skittrött på skolan. Skoputsare bliv vid din läst, för att travestera ett känt bibelcitat. (skoputsning är en av de arbetsuppgifter som ska subventioneras med skattemedel inom ramen för det så kallade avdraget för hushållsnära tjänster)
Lite längre fram under rubriken Utanförskapets orsaker talas klarspråk om vad som egentligen orsakar arbetslöshet enligt regeringen.
”En av förklaringarna till att utanförskapet inte sjunkit tillbaka till de nivåer som rådde före 1990-talskrisen är att svårigheterna att ta sig tillbaka till arbetsmarknaden ökar ju längre tid en person inte arbetat. Sannolikheten att en individ skall hitta ett arbete minskar med tiden som arbetslös.”
I och för sig en korrekt analys, men då måste man ju fråga sig på vilket sätt den situationen avhjälps genom att man tokbantar hela arbetsmarknadspolitiken?
Analysen fortsätter:
”En struktur som innebär att lönekostnaden för personer med låga kvalifikationer är förhållandevis hög, betyder samtidigt att arbetslöshetsrisken för dessa personer är högre. Det innebär också att personer med relativt låga kvalifikationer eller personer som tappat kompetens genom ett långt utanförskap får svårt att hitta jobb.”
I klartext betyder det här att folk har för höga löner. Inte direktörer, överläkare och jurister då, utan till exempel undersköterskor, diskare, städare och tja… skoputsare till exempel. Om de och andra ”lågkvalificerade” bara kunde tänka sig lite lägre löner, så skulle vi inte ha någon arbetslöshet. Att regeringens politik syftar till att skapa en låglönemarkand har borgarna förnekat under hela valrörelsen och i varje riksdagsdebatt sedan valet. Men här står det nu ganska rakt på sak i regeringens egen finansplan.
Vidare:
”Ytterligare en förklaring till utanförskapets kvardröjande höga nivå är att ett strikt anställningsskydd missgynnar dem som står utanför arbetsmarknaden och gynnar dem med en stark position.”
Där kom den! Arbetsrätten är alltså av ondo, trots att de nya moderaterna påstod sig ha omvärderat den saken inför valet.
Det så kallade Integrationspaketet inleds med en fascinerande analys av varför invandrade har svårare att få jobb än infödda svennar:
”Många arbetsgivare känner osäkerhet inför att anställa. Höga arbetskraftskostnader och en relativt strikt arbetsrätt bidrar till osäkerheten genom att öka de kostnader som är förknippade med ett felaktigt anställningsbeslut. Samtidigt medför höga skatter i kombination med inkomstberoende bidrag att incitamenten för att arbeta försvagas.
Det finns också indikationer på förekomsten av diskriminering.” (min kursivering)
I huvudsak är det alltså höga löner, skatter och arbetsrätt som gör att invandrade inte får jobb. Man får ju vara tacksam att regeringen åtminstone inte helt stänger dörren för möjligheten att det också eventuellt kan förekomma diskriminering…
Slutligen gottar sig regeringen åt resultatet av sänkningen av a-kassan och sjukersättningen med följande sammanfattning:
”Efter att åtgärderna genomförts har nu fler personer ersättningsgrader i intervallet 70–79 procent, men även i intervallet 40–69 procent. Regeringens förslag har således gjort det mer lönsamt att gå från arbetslöshet till arbete.”
Eller som man också kan uttrycka det: för allt fler är det helt omöjligt att överleva på a-kassa.
Anders Borg räknar själv med att år 2010 ska det så kallade utanförskapet ha minskat från drygt 1 miljon till 890 000 personer. Det är ju för det första inte så imponerande under en period med rekordhög tillväxt och historiskt goda statsfinanser.
Men dessutom innebär ju det att regeringen helt iskallt räknar med att 890 000 personer år 2010 fortfarande kommer att vara arbetslösa eller sjuka, men de kommer att vara mycket fattigare som en effekt av sänkta ersättningsnivåer, högre avgifter, slopade bostadsbidrag osv.
890 000 personer är alltså restposten i den ekvation som regeringen kallar sin ”jobbpolitik”.