I skuggan av Littorins försvar av den svenska modellen fortsätter resten av högern sin kampanj mot densamma. I går kulminerade dumheterna då liberala ungdomsförbundet genomförde en ”blockad” av Hotell- och restauranganställdas förbunds kontor i Göteborg. Ett så öppet klassförakt har väl inte synts sedan tiden kring förra sekelskiftet.
Hotell- och restauranganställdas förbund (HRF) har ca 60 000 medlemmar. Den största yrlkesgruppen är restaurangbiträden men förbundet organiserar också t ex bingovärdinnor, hotellstäderskor, dörrvaktmästare och liftskötare. En majoritet av medlemmarna är kvinnor, många har utländsk bakgrund. Cirka 30 procent av medlemmarna har tillfälliga anställningar och lönerna ligger runt 16 000-17 000 i månaden för heltid.
Detta är alltså denna maffia som luf, cuf och muf – ivrigt påhejade av borgerliga riksdagsledamöter och mediala tyckare - nu trappar upp kriget emot. Genom att framställa facket som en överhet som av nåt slags osund makthunger försöker tvinga stackars företag att teckna avtal döljer de effektivt vad saken handlar om: en helt legitim kamp för hyggliga och likvärdiga villkor på jobbet för några av dem som faktiskt tjänar allra minst och sitter allra lösast på arbetsmarknaden.
HRF har svårare än många andra att värva medlemmar och teckna avtal eftersom restaurangbranschen präglas av små företag som ofta byter ägare och att så stor andel av personalen är tillfälligt anställd. Det innebär att bara 48 procent av branschen omfattas av kollektivavtal idag. En majoritet av de anställda på restauranger, barer och caféer jobbar alltså helt utan det skyddsnät som avtalet ger.
Jag har själv jobbat som både servitris och hotellstäderska och varit med om att så sent som på 1990-talet tvingats ta strid för rätten att få använda golvmoppar istället för knäskurning. Jag har sett kollegor som haft sån värk i rygg och knän att de knappt kan sitta på lunchrasten, än mindre gå vid dagens slut. Jag har själv drabbats av förnedringen att få löneavdrag för en springnota på över tusen kronor som ett antal berusade medelålders män lämnade efter sig.
Det är förstås lättare att känna solidaritet med kamraterna i HRF med sådana erfarenheter i bagaget än om man drillats in i en politisk organisation där småföretagargnäll och Svensk Näringslivs propaganda stått för verklighetsbeskrivningen. Det är alltså knappast förvånande att unghögern helt enkelt inte kan se det absurda i att peka ut sveriges mest lågavlönade arbetare som samhällets fiender nummer ett.
Det är dags att höja alla tillgängliga röster för att avslöja det nakna förakt för lågavlönade arbetare som den unga högern försöker plantera. Annars finns risken att snyftvalserna om stackars småföretagare som bara vill stå fria att behandla sina anställda lite som de vill får fotfäste i opinionen. Då är kollektivavtalen hotade på allvar - oavsett vad Littorin försäkrar.