Ganska länge har jag levt i förvissningen att aborträtten i Sverige inte är allvarligt hotad. Att religiösa krafters inflytande över politiken är såpass begränsat att vägen bakåt är effektivt tillbommad. Nu är jag inte så säker längre och det är hög tid att höja beredskapen för försvaret av rätten till abort.
I USA har högerkristna grupper för länge sedan vunnit slaget om problemformuleringen - ingen politiker kan undgå att förhålla sig till den mäktiga sexualmoralistiska antiabortlobbyn. I FN har katolska kyrkan, USA och konservativa muslimska regimer under ett antal år samverkat mot skarpa skrivningar om kvinnors rätt till den egna kroppen inklusive rätten till säkra aborter. Och i EU pågår ett allt intensivare lobbyarbete från såväl katoliker som olika evangeliska samfund för att förmå parlamentariker och tjänstemän att inta en negativ hållning till aborträtten.
I Sverige har det organiserade abortmotståndet fört en ganska marginaliserad tillvaro i extrema rörelser som Livets Ord-avläggaren Ja till livet och bland katolska biskopar utan större inflytande. Till och med Kristdemokraterna insåg för ett antal år sedan att det inte var politiskt möjligt att inta en förbuds- eller ens inskränkningslinje i abortfrågan.
Men nu håller klimatet på att förändras, förmodligen just beroende på kd:s plats i regeringen. Möjligen har många trogna kd-väljare sett den nedtonade partiretoriken i abortfrågan som en taktisk reträtt mer än som en verklig omvändelse hos partiledningen. Och att partiet i regeringsställning skulle ta bladet från munnen och villkora samarbetet med krav på mer rerstriktiva abortregler.
När Göran Hägglund nu istället ser sig tvungen, eller faktiskt ärligt anser det riktigt, att genomföra förslaget om rätt till abort för utländska kvinnor i Sverige, vaknar antiabortlobbyn och vädrar morgonluft. Nu hotar biskopen i svenska katolska kyrkan Anders Arborelius och den svenska pingströrelsens föreståndare Sten-Gunnar Hedin med att bojkotta alliansen i nästa val om lagen röstas igenom i en artikel i DN. Inte så förvånande i sig, men man undrar ju vart de väljarna i så fall ska gå?
Jag tror faktiskt inte att dessa samfund som ställde sig bakom Påskuppropet för flyktingamnesti på allvar vill uppmana sina medlemmar att lägga sina röster på Sverigedemokraterna eller något ännu längre högerut. Och till vänster finns ju inget abortmotstånd att hämta. Artikeln är snarast ett försök att tvinga kd att inta den hållning som lever och frodas bland partiets sympatisösrer och stödtrupper, men som ledningen distanserat sig ifrån. Frya-procensspärren hotar kd, men än värre är förstås ur borgerlig synvinkel, att hela regeringsmakten därmed hotas. Och då blir det kd:s fel om också denna borgerliga regering går åt skogen.
Kanske är det denna insikt som drabbat den nyliberala högern som plötsligt börjat låta som neo-konservativa moralister. Inom loppet av några dagar levererade både Marie Söderkvist och Johan Hakelius mer eller mindre öppna angrepp på aborträtten i sina kvällstidningsspalter.
Ingen anledning till panik, men definitivt till en högre beredskap.
Läs gärna Vänsterpartiets motioner om aborträtten i Sverige och internationellt.